Barn kan morra ibland - liksom en mormor kan!

Tänker på det här med vrede och frustration på barn och minns när Harry sov över utan mamma och pappa första gången, 4 år gammal. En fyraåringen KAN SJÄLV. Harry var väldigt stolt över att han kunde klä sig själv, tvätta sig själv, borsta tänderna.  Utan att jag la mig i.Efter en trivsam dag där vi båda haft ömsesidigt roligt somnade han gott i sängen.
Då blev jag plötsligt den där vuxna som vet bäst. Jag kollade hans hög med kläder som han hängt över en stol. Såg att jeansen var smutsiga och bar självklart ner dom i tvätt stugan, tvättade och hängde sedan upp dom på strecket.
På morgonen vaknade jag av att någon stod vid min säng och morrade ilsket. Det var Harry. Han hade på sig sin tröja, sina kalsonger och sina strumpor. " Var är mina byxor?!!" frågade han argt. Det bolmade ilska ur öronen.
"Oj, sa jag. Jag tvättade dom igårkväll. Kom så går vi ner och hämtar dom".
Sammanbiten tog Harry min hand och vi gick ned i tvättstugan tillsammans. Lättad lyfte jag ned jeansen från strecket. Då kände jag att dom fortfarande var blöta.
" Oj, sa jag. Byxorna är inte torra."
Då slutade Harry att morra. Nu blev han riktigt ARG! " Dumma mormor, skrek han" ...Fäktade med sina armar i luften och sparkade mig på smalbenet.
Jag var utvilad och hade ingen tid att passa. Då hinner man andas. Jag slöt mina armar runt Harry och såg honom i ögonen och sa vänligt men väldigt bestämt: " Nu är du arg. Vad vill du göra?" Harry slappnade av litegrann i mina armar och snäste: " Jag vill gå till mitt rum!"
" Fint, sa jag. Gör det"
Harry sprang upp och jag torkade jeansen i torktumlaren. Sen gick jag också upp och väntade med de torra jeansen utanför hans dörr. Efter en stund kom han ut, tog sina byxor, klädde på sig och tittade på mig med ett stort leende.
Det fanns så mycket i det leendet.
" Tack för att jag fick vara arg utan att du störde mig. Skönt att du inte skäller på mig för att jag sparkade dig på benet. Det var dumt. Men nu har det gått över."
Han sa det inte men jag kände det och log tillbaka.
Vi pratade inte mer om saken utan gick ner i köket och hade en trevlig frukost tillsammans.
Ibland tror jag att vi pratar och predikar alldeles för mycket för små barn. Det är lätt gjort. Men kroppspråk och ögonontakt kan åstadkomma så mycket mer.
När jag stod utanför Harrys rum med byxorna tänkte jag på mig själv. Tänk om jag omsorgsfullt hade gjort iordning mina kläder dagen innan och hängt dom över en stol. Och så kom jag där på morgonen och skulle klä på mig och så är kjolen plötsligt borta. Min favoritkjol. " Var är min kjol?" ropar jag. Och då svarar min man som om ingenting har hänt: " Jag tvättade igår så jag tog den och la den i tvättmaskinen!"
Gissa om jag skulle bli arg!!! Irriterad. Sur. 
När jag tänkte på det här kände jag stor värme och förståelse för Harrys utbrott.
Ibland är det bra att hinna tänka efter. Barn är inga onda varelser. Det finns alltid en anledning till ett
utbrott av ilska. Och när man är arg behöver man hjälp. Hjälp att få vara ensam en stund. Hjälp att bli förstådd.
Hjälp att komma vidare.
Så är det för mig också. Fast jag är en mormor.

Kommentarer
Postat av: Kristin

SKRIIIV MER!!!

2010-10-27 @ 21:04:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0