Mormor Harrysson

Hur är det med mitt tålamod och min förmåga att läsa av små barn? Två killar, högt tempo, konflikter, hemlängtan… Jisses.  Med stor spänning hade jag sett fram emot att ta hand om två av mina barnbarn, kusinerna Sigge 5år och Hampus 4 år en hel vecka. Utan mamma och pappa. Jag som har skrivit böcker och har så många tankar om vuxna och barn och tycker att jag lärt mig så mycket Hjälp! Tänk om jag inte fixar det?

För det är lätt att ha åsikter om hur föräldrar ska vara med sina barn. Det är en annan sak att ständigt stå mitt uppe i det!

 Jag gick igenom mina föräldraerfarenheter och planerade noga. Väldigt noga!

En stor skillnad i mina tankar nu mot när jag var mamma var:

Jag utgick ifrån mig själv. Jag vet att om jag ska behålla min glädje och vara ett bra Kärleksankare måste jag utgå från vad jag själv mår bäst av.  Det skulle jag tänkt mer på när jag var mamma också. Men glad är jag att jag har den erfarenheten idag.

Då hade jag kanske sagt: Sätt barnens behov i första hand.

Idag säger jag: Om du ska möta barnens behov behöver du först ha koll på dina egna.

Frysen var full av: Hamburgare, korv, kyckling, glasspinnar och broccoli. Det måste vara enkelt.
Barn äter oftast lite och ofta. Eller som Sigge: Mycket och ofta!


Jag hade bäddat i varsitt rum och visade in dem som värsta hotellportieren. Dom checkade in. En aning besvikna att inte få dela rum.Men därom är jag tvärsäker. Efter en hel dags social gemenskap är det bra och lugnast med en egen kupé. Om man nu är lyckligt lottad att kunna erbjudas  det.
Jag förklarade vänligt men bestämt att nu är det jag som bestämmer hela veckan.
De nickade och såg lättade ut att inte behöva ta fullt ansvar över sig själva.

 

Bästa Muminfilmer låg på plats under Dvdn. Vi har en underbar trädgård som alla barnfamiljer
skulle älska.  Omväxlande, väl inhägnad, insynskyddad  och full av hallon, vinbär och smultron.
Dessutom hade vi förberett med olika enkla lekstationer.

Utomhus:

!. Hängmattan.

2. Höjdhopp och kullerbyttamadrass

3. Stor härlig upplåsbar pool (extra pris på ICAMAXI – väl värd varenda krona!)

4. Hemliga klubben i skogsdungen

5. Fotboll

Inomhus:

1.       Rit och målarbord

2.       Trätågbana

3.       Lego

4.       Muminfilmer

Blev omedelbart påmind om betydelsen av Ögonkontakt. Kroppskontakt. Utan det pratar man med fåglarna. Berättade för båda att ute får man springa, hoppa, studsa, skrika, plaska, rulla och vara vild och galen.
Men inte slå eller sparka på varandra.
Inne får man gå, prata, sitta, sjunga, dansa, och leka lugna lekar.

Var orolig att jag skulle låta som en sträng och förmanande gammal tant. Usch och fy!  Men tonårsdotter Nelly bedyrade att jag lät lugn, vänlig och tydlig.

Jag trodde henne. Gamla sura tanter är sura för att dom sagt JA till att ta hand om barnbarnen fast dom egentligen vill säga NEJ. Jag vet precis hur det känns och hur man låter.

Men jag hade verkligen tänkt igenom det. Barnbarnen bor långt bort och vi ses inte så ofta.

De här barnen är så stora att de klär sig själva, äter själva och sover på nätterna.
Då kan jag njuta en vecka med dem. Jag ville verkligen. Och var mån om att behålla mitt JA hela veckan.

Det finns säkert mor och farmödrar som klarar små treåringar som fortfarande kladdar med maten och behöver hjälp med allt. Heder åt dem! Men jag gör det inte. Alla år med ett handikappat barn som aldrig sov på nätterna har satt sina spår. Nej, det vill jag inte mer.

 Och man ska lyssna till sig själv har jag lärt mig. Självinsikt…

 

Och hur gick det? Det gick så bra som jag tänkt. Eller bättre!
Inte för att jag var en lysande pedagog eller gjorde något särskilt. Utan för att jag lyckades
behålla det där JA inuti mig och uppleva  veckan utifrån vad som var bekvämt och bra för mig
så  vi alla verkligen kunde ha det bra. 

Ingen uppoffring alltså. (Hemska tanke!)

Ren glädje!
Och barn känner omedelbart om det finns en äkta glädje i vuxna människor över att de finns till här i världen.
Då blir de själva glädjefulla och tillmötesgående.

En del små knep och goda kunskaper var dock användbara:

Korta tydliga svar:

” Får vi en glass nu? ”  ….   ”Nej.”

”Kan vi bada nu?” ….  ”Ja.”

Hjälpa barn med gränser:

Jag höll mig alltid nära. Ibland rök dom ihop och blev osams om något.
Jag lät de lösa det själva så ofta som möjligt. Och blev som jag blivit tidigare fascinerad över
trygga barns förmåga att vilja komma överens.  Men ibland ryckte jag in. Om någon av de
blev för våldsam eller om en av dem såg till att hela tiden få favörer.
Dock inga långa resonemang. Det räckte med:

”Ge den till Sigge nu. Du har haft den länge.”

Stopp är ett bra ord:

Jag älskar det ordet och det hjälpte mig att inte hamna i NEJ INTE MEN- träsket.

Och jag blev ständigt påmind om barns medfödda tolerans för orättvisor om vi ger dem chansen.

” Hampus fick mer saft än jag”

” Ja, så kan det bli.”

”Jasså”.

 

Positiv Upprepning:

Barn är till hundra procent  förprogrammerade och inställda på att vara sina föräldrar eller vårdnadshavare till lags. På gott och ont. Det goda är att barn alltid vill försöka sitt bästa och behöver tolerant hjälp med upprepning.

” Hallå, Hampus! Nu är du inomhus. Ifall du vill springa och skrika högt får du göra det ute i trädgården!”

” Ja, just det. Jag glömde…”

 

Det är inte farligt att vänta:

Riktigt små barn kan inte vänta. Omedelbar behovstillfredsställelse. Mat NU! Skrik! Bada NU!

Men en fyraåring kan. Trots det kan det där beteendet hänga kvar. Röstläget och intensiteten och kroppspråket och ivern: ” Vi vill ha mat NU ! Tv NU! Glass NU! Bada NU! Lek med oss NU!

Och det är fruktansvärt lätt att hamna i fällan och försöka tillfredsställa dem med en gång eller själv bli som en treåring och irriterat skrika tillbaks: Men nu får ni faktiskt lugna ner er!

Jag var på väg flera gånger. Men påminde mig om att barn kan vänta. Och det funkar allra bäst att säga det i ett normalt röstläge som om jag faktiskt tror på att de kan det och litar på att de förstår vad jag säger:
” Ni får vänta. Och det går bra.”

Slösandet av positiv uppmuntran:

Åh, dessa fantastiska leenden och uppsträckta ryggar på små människor när de får höra att
de lyckats. ” Jag kan något. Jag är något värt.” Vi vet ju alla hur det känns.
Det är verkligen en neverendingstory.

Men se upp se,  upp för jämförandet…!

” Va, fint du dukade på bordet, Hampus!”

” Ja, så fint gjorde inte Sigge va?”

”Jo, han dukar också fint. Men nu var det du som gjorde det! Hipp hipp..”

 

Jag kände mig som ett Kärleksankare som behövde finnas där hel tiden med små utrop, tillrop, glädjerop och glasspinnar. Närvaro is the key.  Och fick god bekräftelse på att så är fallet.

” Vi vill gå till lekplatsen. Och vi vill att DU ska följa med. Annars finns det ju ingen som kan säga STOPP om vi blir osams..!”

Gyllene Bonus from above:

Soligt och varmt nästan varje dag!

Min man och barnens bonus fixade behaglig temperatur på  vattnet  i poolen och röjde sly i skogsdungen till hemliga klubben och lagade Dvd´n när den krånglade.

Nelly och pojkvännen Mathias  avgudades av barnbarnen för att de båda har en naturlig förmåga att prata och leka med barn som jämställda medmänniskor. Och de tog lättsamt över ankarrollen när jag behövde vila.

 

Mina avslutande reflektioner:

Vilken intensiv tid att leva med små  barn!
Jag har tidigare bott helt kollektivt med små barn ( alla delade på allt)
och halvt kollektivt ( var och en hade egna boenden men vi  hjälpte varandra med det mesta)
 och bott som kärnfamilj  med små barn( eget hus där vi  klarade allting själv)

Om jag skulle föredra något som bästa lösningen med det jag vet idag?

Helt klart: Halvt Kollektivt!

Så himla bra för alla småbarnsfamiljer att ha ett helt koppel av goda vänner eller släktingar runt sig som kan ta hand om barnen när man behöver sticka och köpa en liter mjölk eller hänga upp tvätten. Ett helt koppel av vänner som kan hjälpa till att fixa mat, laga bilen, måla huset eller bara finnas där när man behöver skratta ut eller gråta ut. Föräldrar som får återhämta sig blir bättre föräldrar.

Tillsammans. Jag tror på det!

Jag hade två trygga barn till trygga föräldrar som medvetet kan skapa ett bra liv för sina barn
och ta hjälp av sina egna föräldrar. Men det finns otrygga barn till otrygga föräldrar och vilka odds har dom?
Där behöver vi nu mer än någonsin värna om ett samhälle som hjälper till att skapa det nätverk dessa föräldrar är oförmögna att göra själva.

Hjälpas åt. Jag tror på det!


Och till mig själv har jag lovat:

Säg aldrig JA till något om du inte säger JA med hela ditt hjärta !

Då kan det bara bli bra.

Och därför säger jag nu helt och fullt JA till att jag börjar bli gammal och har en livsperiod framför mig där jag faktiskt kan tänka väldigt mycket bara på mig själv. Måla klart tånaglarna. Läsa färdigt tidningen och lösa korsordet. Avsluta samtalen med min man och alla andra jag pratar med.

Sitta och glo.

Jag älskar mina barn och barnbarn och jag vill gärna ta hand om dem:

Men bara när jag har tid och lust och orkar slösa med min kärlek!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vem har inte drömt om att helt och hållet kunna släppa kontroll och bara vara djupt avslappnad i allt som sker? Utan att använda alkohol eller andra flyktvägar….

 

 Jag har själv alltid skjutit upp det där att släppa taget om saker och ting.
 Speciellt under perioden när barnen växte upp och väldigt mycket bara handlade om att ha koll på läget.
 Som förälder har man god chans att bli världsmästare på organisation, planering och struktur.
 En verkligt praktisk och bra ledarutbildning!
 Men ack så man vänjer sig vid att ha kontroll och så svårt det är att förstå hur det ska upphöra.

 

 Jag har en massa användbara trix för mina kontrollbehov. Sist när jag tog tåget från Gävle till Hudiksvall blev det stående på spåret mellan Ljusne och Söderhamn. Växelfel. Klockan tickade. En kvart blev snabbt en halvtimma. Jag började bli orolig. Om jag inte kom till Hudik i tid skulle folk som väntade på mig bli irriterade. Jag skulle gå miste om en viktig inkomst.
Shit, helt enkelt.

 

 När tåget fortsatte stå still började jag använda mina bästa trix. Jag försökte fundera ut något som skulle vara värre än att vänta på ett tågspår en morgon i maj. Det blev en hel del.
Allt från att sitta i ett flygplan där motorn har börjat brinna till att vara instängd i en tunnel och inte komma ut. För varje tanke blev det allt mer okej att jag satt där jag satt.
När det gått en timma drog jag till med det värsta. Jag tänkte på den där familjen från Danmark som är gisslan hos pirater i Afrika. Åh, så vidrigt.

 

 Till slut är det absolut ingenting alls som oroar mig med att sitta still på ett tågspår. Det är varmt, jag har en flaska vatten och min dator och mitt liv hänger inte på det här jobbet jag ska till. Men jag blir ju glad när tåget rullar och känner ändå att det tagit en hel del energi att hålla mig lugn.

 

 Så kom den där dagen när jag på riktigt åtminstone fick en slags smak på hur det är att inte trixa utan bara slappna av med allt som händer.

 

 Jag var ensam i en lägenhet i Stockholm för en del uppdrag i mitt arbete. Min man var hemma i huset och barnen utspridda. Den ena saken efter den andra tornade upp sig framför mig och inom mig. Det var alltifrån yngsta dottern som måste operera sitt knä i Tyskland och var förtvivlad, äldsta dottern som var höggravid och gått över tiden så länge, tider som inte fungerade, en buss som aldrig kom, ett mejl med en kritik jag inte förstod, bidrag som inte räcker till åt sonen som är utvecklingsstörd.
Problem med andra ord!

 

Normalt skulle jag ha ockuperat mig vid datorn och mobiltelefonen för att diskutera, rådgöra, fixa, ta reda på, fråga, trösta, påminna, svara, försäkra mig.
Men den här gången gjorde jag inte det.

 

 

Jag satte mig på balkongen i eftermiddagssolen och njöt av det avlägsna mullret från biltrafiken, plan på inlandning till Bromma och vårfågelsång. Och tänkte att det är så här det är och alltid kommer att vara. Det bullrar och låter, skriker och skränar, kvittrar och kraxar och däremellan när jag stänger balkongdörren och kryper ned i sängen är det alldeles tyst.

 

 På något sätt förstod att hela livet kommer att se ut så här. Saker och ting händer.
Min egen roll har inte så stor betydelse som jag tror. Det händer ändå.
Jag skickade inte ens ett enda sms.
Jag njöt istället av min ensamhet och hade en fantastisk och inspirerande dag på Musikhögskolan.

 

Nejdå. Jag har inte abdikerat. Bara insett att det går att slappna av och känna sig fri och glad fast man inte ordnat upp allt i sitt liv och förmodligen aldrig någonsin kommer att göra det.

Så vänner. Njut av våren!

 

 

 

 

 

 

 

Jag står framför hyllan med leksaker på Ica. Ska egentligen handla köttfärs men får syn på såpbubblor. En stor praktisk dunk att fylla på med och två små att hålla i handen.
Jag ser bubblorna framför mig segla iväg i solsken och vårdropp. Och tänker.
Hm. En sån vill jag köpa till småpojkarna. Och jag ska ju till Stockholm fram och tillbaka imorgon.
Det skulle ju gå kanske. Om jag och mamma Lina möttes på centralen innan hon ska till sitt jobb.
Men äsch. Så mycket krångel och besvär bara för en dunk med såpbubblor. Och så ska jag ju släpa den på tåget också.
Äh. Det får vara. Jag köper köttfärs och promenerar hem.

 

Den här veckan har bokstavligen kastat omkull så mycket. Jordbävningen, kärnkraften, kriget.
Man får sig en inre smäll och vaknar upp. Och så ser man alla dessa oerhört sympatiska Japaner som lever mitt uppe i allt det här utan att kunna göra något annat än att ta en dag i taget. Hur klarar dom det?
Kanske för att de lever så medvetna om faror hela tiden?
För är det inte så att livet alltid är väldigt sårbart och ömtåligt? Och allt detta som händer nu påminner oss om att det är så det faktiskt är. Farligt.
Och egentligen är det väl så för oss alla hela tiden?
Alldeles nära mig själv hände samma vecka en fruktansvärd olycka med ett barn på en förskola.
Så mycket outhärdlig sorg och förtvivlan för så många när det som inte fick hända hände.

 

 Vi vet alla innerst inne att vad som helst kan hända när som helst.
Ibland när jag går och lägger mig kommer det krypande. De där första små tankarna.
Undrar hur det ska gå för son två? Tänk om helikoptern störtar när de åker imorgon?
Undrar hur det ska gå för äldsta dottern? Tänk om hon inte orkar både jobb och små barn?
Undrar om dotter två är ute ikväll och ensam på tunnelbanan? Tänk om någon gör henne illa på väg hem inatt? Undrar om yngsta dottern äter ordentligt där långt borta i München?
Tänk om hon blir sjuk så långt från oss?
Undrar om son tre som har ett funktionshinder har lärt sig tugga ordentligt?
Tänk om han sätter i halsen och kvävs?
Tänk om…. tänk om…. Tänk om….

 

 
Till slut är jag klarvaken och vill bara dö av oro. Önskar att det kom en gammal klok gumma och satte sig på sängkanten och gav mig te med mjölk och honung och sjöng en godnattvisa: " O ajajajaj buff… och sa att såja, såja det reder sig.
Kryper nära min man istället och är tacksam över att jag inte är ensam.
Men innerst inne vet jag att ingen i hela världen kan lova mig eller ge mig garantier för att ingenting av det jag oroar mig för ska ske. Inte han heller.

 

 
Idag skiner solen och det är gränslöst vackert. Och jag blir för ett ögonblick fylld av den där känslan att det är det här ögonblicket jag ska glädja mig åt och ingenting annat.
Jag letar som en tok efter mitt gamla märke från 70-talet. ” Nej, Tack till Atomkraft”!
Tyvärr hittar jag det inte men jag skrattar och ler inom mig när jag minns mitt och alla andras
envisa och energifyllda arbete för att förhindra något vi förstod kunde bli så fel.

Undrar vad alla de människorna gör idag?
Kanske gör dom som jag.

 

 

Jag går tillbaka till Ica. Saxar mellan vattenpölarna och fyller mina lungor med den friska sköna luften. Tvekar mellan blått, gult eller rött. Det får bli rött.
Jag köper dunken med såpbubblor och planerar för hur jag ska möta mamma Lina imorgon.
För det är inte ett dugg krångligt. Ingenting är krångligt. När man gör det med en gång.
Det är nu det är vår. Det är nu pojkarna vill blåsa såpbubblor.
För ingen av oss vet något om imorgon.

 

Och innan jag lägger mig ikväll ska jag göra en lista över sådant jag gärna vill göra men har skjutit upp för att jag tycker är för besvärligt.
Och om jag tvekar ska jag tänka på Japanerna.
För min skull gör jag det. Men också för deras.

 

 

 

 
För att råda bot på min klagan över vårt tysta och tomma hus och nya leverne fick
barnbarnet Harry 6 år, några sportlovsdagar hos oss. Plötsligt blir det legitimt för en tantmamma som jag att ligga i soffan och kolla på Bolibompa, äta sju mellanmål, gå på Familjebio, spela ”Finns i sjön” och somna framför Teven.

Egentligen har man ju alltid rätt till det så jag förstår inte varför jag måste ha Harry attskylla på ? Men det är något med att samtidigt känna sig nyttig och verksam och inte riktigt våga lata sig på egen hand. Kanske man kunde bjuda hem andra tantmammor till:
 ”Kom hem och lata er med mig, kolla på Pippi Långstrump och smula popcorn i soffan!”?
Jag tror att många skulle vilja komma.

 

Man vinner inte ett barns hjärta utan vidare. För min egen del började det när vi klev av bussen vid Sandvikens Resecenter med Harrys packade väskor i ena handen och hans lilla hand i den andra. Nu skulle vi gå hem till Vallongatan en kilometer sådär, inte särskilt långt. Men de flesta barn avskyr transportsträckor. Speciellt när det inte finns en enda mask att titta på, eller gympaskor att studsa med utan bara en kall vind, hård is och tunga kängor på fötterna.

Jag mindes hur det var med mina egna barn och hittade snabbt på en räknelek. Harry gillar siffror. Vi räknade stegen hem till Vallongatan. Jag höll reda på entalen och Harry skrek ut hundratalen. Det blev ganska kul och vi lyckades ta oss leende fram till ytterdörren där Harry triumferande utropade:
 ”Ettusenfemhundratjugotre steg”!
Och jag kunde pusta ut…

 

Som att det inte skulle räcka med en sexårings stoj och lek överraskade yngsta dotter Nelly med att oväntat komma hem från München för några semesterdagar. Hon klev bara ur bilen så där utan vidare och jag trodde Clas hade köpt en hund. Sån är hjärnan: Man ser sina egna fantasier!


Och plötsligt blev huset proppfullt igen. Av fotbollar, innebandyklubbor, lego, sminkväskor, skor, sjalar, musik, pojkvän, datorer, prat och skratt och gråt. För Harrys del blev lyckan oändlig. En kärleksfull och kramig moster att gosa med och hennes pojkvän att se upp till, beundra och vilja vara som.

”Jag vill vara i samma lag som du” sa Harry och kröp så nära Mathias han kunde komma. Och Harry som vanligtvis är en dålig förlorare och ogillar tävlingar satt plötsligt tätt intill sin idol och skrattade åt att de förlorade och skrattade åt att de vann. För när man har någon att se upp till och vilja likna och som är avslappnad och lekfull och tycker det är okej att både vinna och förlora:
 Ja då, blir allting så enkelt. Då kan man göra likadant.

 

Och tantmamman fick finnas sig i att bli utkonkurrerad och istället ta rollen som den där stabila kvinnan som såg till att det blev mat och diskat och tiderna passades och planerna planerades. Jag höll i ramarna kan man säga. Husmor. Och det kändes helt fint och bra. Ibland fick jag vara med i själva leken men det var när Nelly och Mathias hade annat för sig.
Det är precis som det ska vara!

 

Alla pojkar behöver ha en bra förebild att leka med, någon att se upp till och vilja likna! Flickor med förstås men just nu tänker jag i synnerhet på pojkar.

 

Mathias vikarierar på Förskolor runt om och när vi fick tid för lite vuxenprat passade jag på att fråga och lyssna och ta reda på hur han tycker det är, vad han upplever och hur han jobbar på dessa kvinnodominanta arbetsplatser.
Han berättar allra mest och helst om möten med barnen. Eftersom han vikarierar kan han fokusera på dom. Han har verkligen tid och vilja att se varje barn och uppfatta de där små, små viktiga signalerna när barn tar kontakt. De där sekundsnabba ögonblicken som det gäller att fånga lika snabbt som när man fångar en liten sprattlande fisk i sjön. För lika snabbt som de kommer är de borta.

 

Mathias berättade:

” Jag var på ett ställe och skulle duka av bordet efter lunch och torka av och så där. Det var min tur att göra det. Det är ju bra att få med sig barnen att hjälpa till men det går ju inte att tjata på dom om det. Det blir bara fel. Men så var det en liten kille som satte på en CD med Michael Jackson och började dansa lite streetdancerörelser så där som Michael gör.
Vi hade ögonkontakt och när han började dansa så dansade jag också. Samtidigt som jag dukade av och torkade. Killen sken upp och dansade ut till mig i köket. Vi fick kontakt. Han och jag hjälptes åt och duka av samtidigt som vi dansade. Det blev en härlig stund! ”

Och vad gjorde de andra i personalen undrade jag förstås?
Jodå, tantmammorna på den här Förskolan log och såg uppmuntrande ut. Precis som det ska vara.

 

Och jag tänkte:
Alla pojkar borde ha rätt att få duka av bordet till Streetdance! I alla fall då och då.
Så in med hundratalet glada, musiska och lekfulla unga män på Förskolorna.
Killar som man kan se upp till, beundra och vilja vara som. Åh, vad vi skulle lösa en hel massa problem på det viset.  

För det finns inte så många bråkiga, störiga små pojkar med särskilda behov på förskolorna som vi ibland vill tro. Däremot tror jag att det finns många understimulerade pojkar som har behov av streetdance.
Och om det fanns unga män som vågade utmana detta behov på ett naturligt sätt så kunde
alla tantförskollärare 50 + ägna mer tid åt det som dom blivit bäst på. Att hålla i ramarna, stabiliteten, tryggheten, planeringen och ge massor av positiv uppmuntran och pedagogiska tips.
Och leka lite grann ibland…

 

Ja, så tänker jag i vintersolen en söndag i mars 2011.
Harry har åkt hem med mamma och pappa och Nelly far tillbaka till München imorgon.
Snart är huset tomt igen.

Man kanske skulle ta sig en Streetdance i duschen ikväll?

 

 

 

 

 

 

 

En av mina döttrar och en av mina söner pratade oavbrutet så fort dom lärt sig konsten att skapa ord ur sin egen mun. Det var ett evigt pladdrande där vi vuxna hade fullt sjå att hinna tolka alltsamman. En annan av döttrarna pratade enbart om hon verkligen hade något att säga. Hon tänkte efter länge. En av sönerna var helst tyst och pratade bara om han fick en vettig fråga och hade tid att smälta den. Yngsta dottern lyssnade helst på storasyster och var en fena på att bestämt lägga in ett ord här och var där det fanns plats.
Sonen som inte kan tala alls pratade kanske allra mest. Med ljud, händer, fötter, mimik, bilder, skratt och rörelser.

 

Språket är inte bara orden utan allt det där andra som finns emellan. Även tystnaden. Kanske är till och med tystnaden det allra mest betydelsefulla för att det ska uppstå kommunikation. För vari ska orden vila?

 

Det som tycks vara lika för alla barn eller människor är att när vi ska uttrycka något smärtsamt eller svårt eller starkt känslosamt så behövs både tid och tystnad. De gånger jag varit alltför snabb och påträngande och krävt mina barns svar om varför dom gjort si eller så – har dom stängt en osynlig dörr mellan oss. Och det hjälper inte att stå där och banka. Ett klokt barn släpper inte in någon som kräver att få komma in.
Man får lugnt vänta.

 

För ett tag sedan såg jag en förtvivlad flicka i sexårsåldern vars mamma krävde att hon skulle redogöra för varför hon inte ville åka skridskor i skolan. Desto otåligare mamman blev desto hårdare stängde flickan dörren om sig. Inga ord kom ut som kunde förklara. Bara ljud och sammanbitna tårar.

 

Mitt i detta surr av evigt missförstånd såg jag samma dag en oas där två människor var i fullständigt samspel med varandra. En vuxen manlig pedagog och en pojke på nio år ungefär. De satt mittemot varandra på ett fik och jag visste att det fanns ett bekymmer. Något som behövde sägas. Pojken ville inte gå till skolan och mannen skulle ta reda på varför. Men han väntade och lät det vara tyst. För pojken ville inte prata och kanske visste han inte ens vad han iså fall hade att säga.

 

Mannen började långsamt pilla bort papper från några sockerbitar som låg på ett fat. Efter en stund radade han upp fem sockerbitar på bordet framför pojken, nickade lugnt och sa:
”Om fem sockerbitar är bäst och en sockerbit är sämst hur mycket tycker du om dina klasskamrater” ?
Pojken tittade länge på de vita kuberna och puttade sedan fram två stycken.
”Hmm. Två sockerbitar”, sa  mannen. ”Då trivs du inte så väldigt bra med dina kamrater” ?
Pojken nickade och mannen fortsatte.
”Och hur mycket tycker du om din lärare” ?
Pojken tittade länge igen på sockerbitarna och puttade slutligen fram fyra stycken.
” Aha. Du tycker rätt bra om din lärare”,  sa mannen och pojken nickade.

 

Här lämnade jag de båda. Och tänkte: ” Så fint , så fint ”.
Vilket lysande sätt att prata med ett barn på som inte vill prata. Jag är helt säker på att med tillräckligt mycket tid och kanske några fler sockerbitar skulle de båda tillsammans närma sig källan till problemet.

 

Jag tänker på när jag själv ibland får frågan: ”Hur mår du” ?
Och jag vill så gärna kunna svara. Men jag får inte fatt på en enda tanke eller känsla och vips
är frågan borta och vi pratar om någonting annat. Eller tvärtom när jag själv frågar en person och jag ser att orden inte finns eller räcker till.
Då skulle det inte alls vara dumt att plocka fram en påse sockerbitar.

 

För det är någonting som händer när pressen och uppmärksamheten inte längre ligger på mig
och  på vad jag ska få ur mig. Den ligger istället på fem små förtrollade vita sockerbitar.
Och jag kan slappna av och låta dom tala.

Så enkelt. Men det gäller att komma på det.....!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Jag har just varit med en vän på SPA och simmat och duschat och legat naken i varma pooler och viftat med tårna. Vi har det som tradition en gång om året och det är så bra för då kan vi kolla hur gamla vi blivit!
När man var liten mätte man sig med ryggarna mot dörrposten för att se hur mycket man växt.
Men nu mäter vi alla magar, alla små skavanker, gråa hårstrån, rynkor och nageltrång. Det är baksidan med åldrandet. Att kroppen så tydligt vissnar ihop för varje år.

 

Ja, sen finns det fler känningsmärken av att bli gammal. Ingen av oss kommer ihåg namn på personer eller platser, vi säger samma saker om igen för vi glömmer lättare bort det vi redan sagt, vi kollar vem av oss som
ser sämst på långt håll utan glasögon och konstaterar samtidigt att jag fortfarande hör lite bättre än hon och vi går vilse i korridorerna.

 

Låter det som en dyster galleria och en beskrivning av ett långsamt förfall rakt ned mot livets slutskede och död?

 Eller kan man säga att det är en magisk resa från oväsen och glam i den yttre världen till att upptäcka den tysta och storslagna inre världen?

 

Vi har flera fantastiska Gullregnsträd i vår trädgård. Om vi är riktigt uppmärksamma och närvarande hinner vi se när de spricker ut och njuta några dagar av en praktfullt guldskimrande utesalong. Sen tar det bara slut. Färgen mattas av och allteftersom står träden ensamma kvar med sina hemligheter. Det går väldigt fort. Väldigt fort.
Så mycket förberedelser. Så många dagar av växande knoppar, surrande bin, sol och regn och väntan. Och sen. Pang. Så är det över.

 

Ja, så kan man tro. Men när man själv har kommit dit i sin resa att färgen börjar mattas av så upptäcker man något helt nytt! Det finns en inre värld. Om den inte givit sig tillkänna förr så gör den det när den inte längre bländas av allt stohej i utomhustrafiken.
Jag behöver inte väsnas så mycket själv heller för att tala om att jag finns och behöver uppmärksammas. Och. Bäst av allt….. när jag inte längre måste yra omkring så mycket och bevisa hur duktig jag är och visa vad jag tycker och tänker och anser om andra och vara ängslig för att göra fel och inte duga. Det är då det händer.

 

Plötsligt känner jag mig lite friare och anar att den känslan bara kan växa och växa och växa.
Jag kan simma omkring naken i världen också. Utan skyddskläder. Vara precis som den jag är. Som när man var ett litet barn och spärrade upp sina ögon och vågade se och agera i världen utan rädsla.

 

När jag sitter på långfärdsbussen hem till Sandviken ringer mobiltelefonerna ungefär var femte minut. Olika signaler. En människa framför mig pratar i telefon oavbrutet liksom en person bredvid mig och en bakom mig. Och allt strömmar in i mina ännu så länge hörande öron. Jag får berättat om fyllefester och svartsjukedramer, om parkeringsböter och dumma poliser och sjukdomar och kompisar som sviker och skor som skaver. Intima detaljer som jag inte ens vågar skriva om i min blogg. Sånt jag inte vill veta och sånt jag inte vill höra. Oväsen.

 

 

Och då är det fantastiskt skönt att vara gammal nog. När halva resan gått vände jag på huvudet och sa leénde och bestämt men utan sarkasm och vässad tunga:
 ” Det skulle vara skönt om du var tyst en stund.”

 

Så enkelt. Och så effektfullt. Så utan strid. Utan konstigheter.
 Hon slutade prata. Jag hoppas hon inte skämdes. Det såg inte ut så. Kanske bara förstod.
Och sista delen av resan blev riktigt skön. Jag hörde mina egna tankar. Kände min välbadade och avslappnade kropp. Och jag skämdes inte heller.

 

Min Spavän är några år äldre än mig och har hunnit längre. Hon vågar säga att maten inte är god utan att låta gnällig och hon vågar resa jorden runt utan att oroa sig för att inte komma hem igen.

 

Men jag har åtminstone börjat ana att det finns en tid av inre frihet. Av inre ro.
En tid där man kan säga nej och där man kan säga ja och sätta gränser för vad man vill göra och vad man vill ha. En tid där man inte är uppfylld av att tillfredställa andras behov eller sina egna behov av andra.

 

Och jag minns en fest för en nyfylld 85-årig man. Rummet var fullt av barn och barnbarn och barnbarnsbarn och mat och kaffe och vin och blommor. Och det hölls tal och sjöngs sånger och berättades roliga minnen, skratt och skoj. Och mannen satt och log hela tiden och såg lycklig ut. Plötsligt vände sig hans fru till honom och ropade förvånat nära hans öra:
”Men du har ju inte hörapparaten på dig! Du har ju inte hört ett skvatt. Ska jag hämta den?”

 Men mannen skakade på huvudet och fortsatte le:
” Nej. Jag vill inte ha den. Jag hör vad jag vill höra.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Relationer har alltid intresserat mig. Av alla slag. Men kanske allra mest det intimaste, nära och svåraste:
Det där att vara två som har familj, boende, bil, drömmar och förhoppningar tillsammans. Att bli kär verkar inte vara så svårt men att hålla kärleken levande och få det att fungera?

 

Jag blir ständigt påmind om det och senast en helt vanlig lördagsmorgon. Vi ligger kvar i sängen och njuter av att inte behöva gå upp helt enkelt. Det är varmt och gott under täcket och vi småpratar med varandra om ditten och datten. Men så plötsligt börjar vi prata om pengar.
Ska vi köpa det där eller inte? Hur ska vi göra med bilen? Har vi råd att…? Ska barnen få hjälp med det där eller inte?
Och då är det himla lätt att slinka iväg och spåra ur!

 

Instinktivt känner jag att vi är på fel plats. Jag riktigt märker hur någonting ålar sig in under täcket som inte ska vara där. Ekonomimöte i sängen? Nej, det är alls inte bra. I sängen ska man sova. Eller älska. Eller läsa en härlig bok. Eller ligga och titta på fullmånen. Lyssna på fåglar eller på tystnaden.

 

Sagt och gjort. Vi avbryter samtalet och går upp och för att göra frukost. Det doftar snart ljuvligt av nybryggt kaffe. Ekonomimöte vid frukostbordet? Nej, det känns inte heller bra. Där vill jag njuta av kaffet och ägget och bläddra i tidningen. Hmm. Är jag kanske en sån där typ som hatar att prata om pengar och undviker det genom att hitta en massa fel på alla tidpunkter och platser?
För jag kan inte komma på ett enda ställe i huset där jag verkligen VILL prata ekonomi och där jag känner mig helt bekväm och avslappnad att göra det.
För en stund känner jag mig usel.

 

Men så klär vi på oss och tar en promenad. Det är lagom kallt och snön faller sakta. Vi mår gott av att andas in och andas ut och vara i rörelse. Vi går tills vi kommer till ett mysigt nyöppnat kafé. Går in och beställer varsin stor kopp Latté och hittar en fin plats att sitta på. Det är inte mycket folk där, ingen hög musik och latten är god.

 

Och här börjar vi prata ekonomi. Vi är inte hemma. Blir inte påminda om allt som finns i våra liv. Vi är på en neutral plats, har rört på oss, andats och kan avslappnat och metodiskt prata om vår gemensamma ekonomi. Någonting förändras inom oss av att sitta på ett annat ställe än hemmet. Vi sträcker upp oss. Blandar inte ihop saker och ting. Blir inte så känslomässigt affekterade. Rätt intelligenta faktiskt. Det är som om vi satt på ett planerat affärsmöte. Värdigt. Lugnt. Tittar på varandra som två vuxna människor som tillsammans driver företaget Familjen Harrysson.
Två timmar sitter vi där. Och kan prata igenom allt vi behöver just nu. Lyssna på varandra. Tycka olika. Kompromissa.Ta beslut.

 

Sen går vi hem. Promenaden blir skön, vi går ganska fort och småpratar om helt andra saker.
Våren som snart kommer, yngsta flickorna som är på loppis i München, barnbarnets födelsedag och annat vi blir saliga av att reflektera över.

Och hemma är hemma. Mmmmm – vad ska vi äta för gott idag? Är det någon bra film på TV ikväll? Jag går och skriver min blogg. Okej, jag ska sätta upp den där nya lampan i badrummet.

 

Så om jag nu fick frågan:
 ”Vad tycker du är det viktigaste för att få en kärleksrelation att fungera?”

Då skulle jag svara:
”Var sak på sin plats!
Hemmet ska dallra av värme, kärlek, passion, sorg och glädje. Där ska man äta, leka, älska, vila, vardagsbestyra eller vara kreativ med saker och ting.
Men om man behöver bråka kan man till exempel ta bilen ut till skogen och skrika på varandra. (Det har vi gjort och det fungerade väldigt bra).
Och ska man prata ekonomi eller ta stora och svåra beslut kan man promenera till Waynes Coffey i Sandviken och sätta sig. Eller någon annan neutral plats…

En relation behöver en fredad plats där den är omsluten av så mycket kravlöshet och vällust som är möjligt. Då tror jag kärleken kan hållas vid liv och fortsätta växa.
Så är det i alla fall för mig. ”

 

Plötsligt kommer dom bara. Pang. Man kan inte rå för det. Barn kan absolut inte rå för det.
Harry 6 år, fick ett riktigt rejält utbrott hos mormor. Fortfarande kan jag själv känna hur svårt det är att hantera som vuxen och hur skälvande och påverkad jag blir. Varför då?!

 

Mina föräldrar är uppvuxna på 20 och 30-talet. Det var på den tiden man fick knipa ihop, snörpa med munnen eller knyta handen i fickan om man blev arg eller ledsen. Känsloutbrott var till för sådana som hällde i sig brännvin eller sådana som inte kunde sköta sig helt enkelt.
Det var inte mina föräldrars påhitt. Det var så det var.

 

Själv är jag uppvuxen på 50-talet. Något lite bättre men fortfarande var känslor något fult och besvärande. Inte skrika för högt eller gråta för länge eller väsnas med sin uppenbarelse. Man fick gå omkring alldeles ensam med allt det som kändes inuti utan att ha en aning om hur man skulle få ut det. Jag har aldrig sett min pappa gråta eller min mamma visa starka känslor av sorg eller smärta. Så hur skulle jag lära mig?

 

Harry blev besviken för att lillebror fick lego av kusinen i julklapp. Harry älskar att bygga med lego. Han såg knappt sin egen julklapp. Han bara tittade på legot som han inte fick. Besvikelse är en jobbig känsla men Harry svalde många gånger och såg ut att klara det bra. Vi andra sa just inte så mycket. Tänkte att det kanske skulle gå över.
Men alla vet vi ju precis hur det känns. Det där gnagandet i magen och de där jobbiga tankarna man inte vill ha: Varför skulle HAN få det där som JAG ville ha!? Jag hatar honom. Dumma, dumma alla människor!

 

Så gick lekfulla trevliga dagar och familjen skulle packa ihop sina saker och åka hem. Och då kunde inte Harry låta bli. Han sprang och hämtade den oöppnade legoförpackningen och ville hålla i den och bära ut den till bilen. Men lillebror sa ifrån. Han ville bära sitt eget paket. Och det var nu det kom:

Utbrottet. Vansinnesvrålet. Ilskan. Förtvivlan!!

Harry vrålade så hela huset skakade. Han var så arg så arg att kroppen blev som en spänd fiolsträng och tårarna sprutade. Föräldrarna försökte säga något tröstande men han förmådde inte ta emot. Han vrålade ännu högre. Han sprang in i vardagsrummet, smällde igen glasdörrarna så det sjöng om det och skrek att han ville vara ifred.
AAAAARRRRRROOOOOOGGGGGGGOOOOOOOOOIIIIIIIAAAAAA!!!

 

Vi vuxna stod kvar i hallen och stirrade på varandra. Och jag tror vi alla kände hans raseri inom oss. Hur ont det gör. Hur jobbigt det är. Hur omöjligt det kan vara att få stopp på det.
Men också hur vanmäktig man känner sig av att vara den som står bredvid och inte kunna hjälpa.

 

Då hörde vi steg i trappan och ner kom yngsta dotterns pojkvän, yrvaken och väckt av skriket men med ett leende på läpparna. Han är tjugo år, en framgångsrik musiker och en glad, social, trevlig, omtänksam och fin människa. När han förstått vad som hänt, lutade han sig avslappnat mot väggen, tittade på oss andra vuxna med ett ännu större leende och sa på sin mjuka och eftertänksamma gästrikedialekt: 

” Preciiiis så där arg blev jag också när jag var liten. Jag fick också såna där vansinniga utbrott. Ofta. Det var hemskt. Jag vet hur det känns. Men köp ett trumset åt han! Det gjorde mina föräldrar. Det var bra. ”

 

Han var helt omedveten om sitt pedagogiska snilledrag som på några sekunder fick oss andra att andas helt lugnt. För han stod där som ett livslevande bevis för att man kan utvecklas till en helt fantastisk och kreativ människa trots att man haft en massa vredesutbrott. Eller kanske tack vare??!!

 

Efter femton minuter öppnade Harry dörren och kom ut. Ledsen men lugn. Han vet att det kommer att gå över.
Vi sa ingenting men visade att vi var glada att han mådde bättre. Och här skulle historien kunnat sluta.

 

 

Men lillebror hade också tänkt. Utan att någon vuxen påverkat honom till vare sig det ena eller det andra hade han på egen hand tagit ett stort beslut. Han hämtade paketet, gick fram till storebror och sa med ivrig och upphetsad röst:
” Du. Vi kan ha det här legot tillsammans. Du och jag kan bygga det. Bra va? ”
Storebror och lillebror bar ut paketet till bilen. Ögonen glittrade på dem. De pratade i munnen på varandra om hur de ska bygga. Om hur roligt det ska bli.

 

 Social kompetens kallas det. På hög nivå. För hur många av oss vuxna skulle klara av en liknande situation på det här utvecklande sättet?  Jag träffar ofta människor (inklusive mig själv) som kan vara arg i flera veckor för någon skitsak. Eller i flera månader och år. Hela livet. Bitterhet och besvikelse som aldrig går över. Som fastnar. Och det är så oändligt mycket värre än att ta sig ett utbrott då och då och gå vidare!

 

Dags att träna. Eller köpa trumset?

 

 

 

 

 

 

Det är lika bra jag erkänner det. Trots alla mina erfarenheter och kunskaper blir jag både duperad och förförd av Hampus, 4 år. Det går blixtsnabbt. Han vet precis hur han ska göra.  En del kanske skulle kalla honom envis eller trotsig eller bortskämd. Själv tycker jag han är en strålande uppvisning i intelligens och strategisk organisation.En sann överlevare. Så det handlar mer om hur jag ska träna upp ett lika snabbt tänk och komma med smarta motdrag som anstår en värdig motpart.
Hampus lär sig för livet och det gör jag också.

 

Han har hunnit dit i sin utveckling att han har väldigt många åsikter om hur han vill ha det.
” Jag vill ha blå kalsonger inte röda” , ” Jag vill se på film när jag äter frukost”, ” Jag är inte hungrig på sån mat. Jag vill ha en macka.” osv.

 

Om jag faller pladask in i diskussionen så går han segrande ut. Det finns inte ett endaste argument som håller för en fyraårings idéer. Jag blir bara en löjlig vuxen som alldeles försent försöker bestämma att det är bättre med röda kalsonger och att i det här huset äter man frukost först innan man tittar på film. Plötsligt blir det en kamp och en konflikt.
Nyttigt ibland men förfärligt tröttsamt.

 

Javisst,ja. Nu minns ja! Det var ju så det var. Den gyllene regeln för samvaro med fyraåringar: Förekomma.
Det är inget ord man kan använda i talspråket utan snarare ett begrepp eller en slags intonation på en helt annan frekvens än den man har tillsammans med äldre barn eller vuxna.
Alltså ställer jag klockan för att vara uppe före Hampus och förebreda honom på en frukost på andra villkor än framför Teven. Jag ska möta upp honom och med entusiasm och beslutsamhet berätta att jag tänt ljus i köket och nu ska vi sitta där och äta och det ska bli Såå trevligt. Om jag vill ha det på ett visst sätt måste jag vara tydlig och visa det.

 

Men det går ju aldrig som man tänkt sig. Hampus har räknat ut att han har en taktisk farmor.
Innan jag hinner öppna munnen tar han kommandot med sina ljuvliga blå ögon och smultronröda läppar:
 ” Hej farmor. Idag har jag tänkt att jag bara ska titta på halva filmen när jag äter frukost. Sen sätter vi på paus så tittar jag färdigt ikväll. Bra, va?”

 

Han är smartare än jag förväntat mig och har själv räknat ut att HAN ska förekomma MIG!
Det är bara att ödmjukt nicka och bre mackan med leverpastej.
Nästa gång ska jag förekomma ännu tidigare. Redan ikväll ska jag förebereda honom på frukosten imorgon. Och en sak till. Jag måste förekomma mig själv med att stå ut med att han eventuellt blir besviken, arg eller ledsen. Det är inte så himla farligt.

 

En fyraåring behöver träna sig på att ta beslut men också att foga sig efter vad andra beslutar.
Uppleva lyckan och euforin att ha erövrat något men också hur ont det gör att släppa något.
Han har börjat sin livslånga träning på det och själv lär jag mig fortfarande om och om igen:
Jag är inte perfekt. En farmor behöver inte bara vara god och snäll. Om jag är tydlig och bestämd
över hur jag vill ha det kan jag lättare kompromissa med hur andra vill ha det.

Att umgås med små barn är ett utmärkt träningspass i konsten att leva bland människor!

 

 

 

 

 

 

 

Alla människor jag möter ( inklusive mig själv) som längtar efter ledighet och jul uttrycker på olika vis sin längtan efter att kunna bara vara här och nu. Inte springa framåt, passa tider, planera, fundera. Inte titta bakåt, utvärdera, vad som blev och inte blev, rätt eller fel. Utan verkligen njuta av sig själv, sin partner, sina små barn eller stora barn, sin hund eller kanin, av musik eller teater eller vad man nu har omkring sig. Kravlöst. Tidlöst.

 

Ibland är det bra med forskning och teorier. Inte alltid. Men ibland. Idag har jag lärt mig att ETT ÖGONBLICK  kan bara vara i högst 10 sekunder. Men i genomsnittt 3– 4 sekunder. Sedan registrerar hjärnan ett nytt ögonblick. Och ett nytt. Genom att tänka, analysera, beskriva. Hjärnan kan inte stanna upp längre än så.

 

Ni vet det där klassiska. Man står lutat mot en vägg en eftermiddag i april, blundar och låter solen värma ansiktet. Ett sådant där underbart tiosekundersögonblick. Sedan kanske det kommer någon och ställer sig bredvid. Och vips så måste man dela med sig av den där ögonblickskänslan. ”Visst är det skönt att känna solen, eller hur?”  Och då med ens har den där innerliga njutningen försvunnit och man samspelar med en annan människa.

 

Men det är inget att bli ledsen över. Faktiskt är det just den förmågan som en gång fått oss att överleva och bli kompetenta varelser. För när mamma eller pappa lutar sig över sitt lilla spädbarn och det lilla barnet ler, eller grimaserar eller plutar med munnen och jollrar – ja då har föräldern ungefär 3 sekunder på sig att svara. Att le tillbaka, grimasera eller ljuda något.
För DÅ sker det magiska – : Inlärning !

 

All väsentlig inlärning sker i samspel med andra människor.
Om ingen förälder svarar på tre sekunder så är det ögonblicket förlorat för alltid. Barnet slutar le eller jollra och blir för en stund osäker på omgivningen. Men om svaret kommer inom dessa futtiga sekunder så startar en hel kedja av utveckling till empati, till förmågan att ge och ta, samspel med andra, social intelligens, motivering, livsglädje!

 

Vårt liv och våra möjligheter hänger alltså på dessa 3 sekunder. En och annan miss är säkerligen inget skadligt. Men barn som ständigt berövas detta samspel är troligen dom som har svårt att sitta still, svårt med inlärning, svårt att kontrollera sina känslor, svårt att motivera sig.

 

Det sorgliga är att trots dessa kunskaper vill vår nya skolminister att barn ska lära sig matte redan i förskolan genom att lära sig matte. Förskollärare ska ha fokus på inlärning. Inte dumt tänkt kanske men utan dom där 3 sekunderna så funkar det inte. Utan kontakt och relation till vuxna människor funkar ingen inlärning. För samtidigt som förskolan ska fokusera på inlärning har barngrupperna blivit större, pedagogerna färre och föräldrarna mer stressade.

 

Det fina är att det finns så mycket kunskaper och erfarenheter och forskning som vet om precis det här som jag skriver om. Som har sett och förstått hur till exempel musik, dans, poesi och konst är naturliga verktyg för barn att förstå vad samspel är. Och det finns så många fantastiskt kloka människor som har fattat det här med de tre sekunderna och ögonblickens psykologi. Men vi behöver höras och synas och berätta om vad vi vet!

 

Kanske har vi bara 3 sekunder på oss.

God Jul alla mina bloggläsare!
Njut av solen alldeles för dig själv. För om man en gång lärt sig det där med samspel så kan man pausa från det ibland….sätta på hörlurarna och blunda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Att lära sig ord och meningar och kunna tala med andra människor är en sak.
Att kommunicera är en helt annan. Hur lär man sig det ena och hur lär man sig det andra?
Och hur ser det ut när man talar utan att kommunicera?

 

För många år sedan fick jag en bra lärdom i detta. Jag och en kollega turnerade på förskolor och skolor med barnvisor, ramsor och teater. En av låtarna handlade om en KATTMAMMA!
Alla barn älskade den: Här ligger vår lilla fru katt, och magen är alldeles platt, för hon har just fått sex små barn……som snuttar hela dan!

 

Som de kreativa och pedagogiska människor vi ville vara introducerade vi varje sång på ett spännande sätt. Jag smög närmare barnen. Kollegan drog ett gitarrackord och jag frågade barnen med dunkel stämma: Är det NÅGON av er som har en katt?!?

Vips räckte en ljuslockig flicka upp en hand och sa:
JAAG. Vi har en stor röd katt !
Och genast efter det fyllde de andra barnen på en efter en ungefär så här:

-         Och min pappa har en stor röd bil och den är jättesnabb…

-         Men min mormors hund blev överkörd av en bil förra julen…

-         Jag ska få en cykel i julklapp!

-         Min lillasyster har ramlat när hon skulle cykla till affären…

-         Jag ramlade i rulltrappan igår och då fick jag glass…

-         Jag tycker inte om glass..

-         Imorgon ska vi gå till McDonald’s för då är det lördag..

-         Idag ska vi äta pizza för min mamma fyller år…

-         Osv.

Man kan säga att katten försvann och in kom bilar, mormödrar, julafton och pizza.
Och där stod jag som ett fån och undrade hur jag i all världen skulle hämta tillbaks entusiasmen för Kattmamman.Nästa gång frågade jag ingenting. Jag pratade om kattmamman och sen drog vi igång sången
innan barnen hann blinka. Det blev bra. Dom lärde sig den och det blev en go gemenskap i
rummet! Själva sången lyfte hela förskolan och blev en glädjefull kommunikation.
Alla blev för ett ögonblick lyckligt befriade från sina egna tankar, viljor och föreställningar.  

 

Människans hjärna verkar vara gränslöst associationsbenägen och påhittig. Så har man ett mål med vad man vill som förälder, pedagog eller chef är det magnifikt att gå rakt på sak och köra över alla eventuella sidospår. Med kärlek förstås.
För det verkar vara likadant för oss vuxna som för barnen. Alla har så mycket att prata om. Fantasierna flödar fritt i var och en.

På ett möte med vuxna människor frågade chefen hur lång tid som var rimligt att lägga
på utvecklingssamtal med varje anställd. Ordet var fritt och efter 30 minuter handlade diskussionen istället
om de nya busstidtabellerna.

 

 ”Det var som om tvålen halkade ur händerna på mig” sa chefen efteråt.
Men hon hade humor och insåg att hon fick ha en annan strategi nästa gång.
Associationer är underbart och utan den förmågan hade vi knappast skrivit så mycket poesi och konst och dans och berättelser. Men sedan är det ett annat steg att gå ut i världen och kommunicera.

 

Kommunikation kommer från orden Communicare = Att göra tillsammans.
För det krävs det en modig ledare som inte släpper taget.
Det är då man kan få till en himlakör eller ett himla härligt möte!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett par dagar sedan blev jag påmind om hur bra det är att stänga av TVn ibland.
Om man har små och livliga barn till exempel. Eller stora livliga barn.
Eller rastlösa vuxna?

 

Clas kom hem från jobbet och visade mig sina nya fina stabila vinterskor.
Präktiga, varma saker - nästan som moderna  pjäxor. Han är lika stolt och glad över dom som
jag minns att barnen blev när de var små och hade fått nya stövlar.

 

Vi gick in i köket och åt mat tillsammans, med tända ljus och gnastrande brasa. Då hörde vi plötsligt
ett fruktansvärt buller! Bom, bom,  brak, krak, bulleri , krasch! Vi rusade upp från stolarna och ut i hallen.
Det var alldeles tyst. Mitt hjärta bankade. Fick en massa hemska fantasier. Typ: Har någon brutit sig in i husen
medan vi var på jobbet?
Varifrån kom ljudet?

 

Clas är modig och smög tyst upp för trappen till övervåningen. Jag smög efter. Ingen där. I ett av rummen
låg vår tjocka svarta katt och slickade sin päls. Han såg uttråkad ut. Det är vinter och kallt. Han avskyr det.
Han vill vara ute och jaga möss.
Efter ett tag gav vi upp. Vi såg inga spår efter något. Det har ju spökat i huset förr så varför inte? Vi åt klart och gick sen ut för att klä på oss. Dags att gå till Filmstudion.

 

Då upptäckte vi att Clas ena stora sko var borta. Vi letade. Överallt. Jag menar verkligen överallt. En sko kan väl inte bara gå omkring av sig själv? Vi fortsatte leta på övervåningen även om vi inte kunde förstå hur den skulle kunna ta sig dit. Hittade inget. Clas gav sig inte. Hämtade ficklampan. Och då. Till slut.
Såg vi den stora tunga skon ligga under vår dubbelsäng.
Väldigt mysko!
Det tyckte vår tjocka svarta katt också som gjorde oss sällskap, slickade nosen och tittade begrundande på skon. Med den där blicken som om det vore en fet kanin han just tagit livet av.

 

Och då räknade vi ut att det var han som ställt till med allt. Han hade lyckats släpa upp en
bautakänga uppför en brant och hög trappa och dra iväg med den över hallen, in i sovrummet och knuffat iväg den under vår säng. Och med en jäkla fart dessutom. Imponerande!
Han är trots allt bara en katt. Ingen hund.

 

Och det är i denna stund jag drar mig till minnes en fråga jag fick av en ung mamma på en av mina föreläsningar. Hon berättade om sin son, 3.5 år gammal, och ett bekymmer hon hade med honom.

” Han kan sitta helt snällt och fint och äta eller leka eller se på TV. Och så plötsligt får han världens ryck! Han sliter tag i någonting och kastar i golvet, eller skriker och hoppar omkring eller knuffar omkull lillebror. Det är som att han plötsligt bara ska förstöra. Och då hjälper det inte vad jag säger. Han bara skrattar. Vad gör jag?! ”

 Jag minns inte vad jag svarade henne. Men idag hade jag sagt så här:

” Han har nog helt enkelt tråkigt ibland. En del barn har så ofantligt mycket energi i sig.De är liksom födda till jägare precis som vår katt. De mår bäst när de får vara ute i solen, smyga omkring i buskarna och leta spänning. För sådana barn är det inte lätt med kalla vintrar. Tjocka kläder utomhus som hindrar rörelser. Sitta mycket inomhus.
Egentligen mer imponerande att de klarar av det än att de inte gör det.
Så nästa gång han får ett rus. Ta det inte så allvarligt. Han vill skapa lite spänning.
Få någonting att hända. Det är inte värre än så. Och i bästa fall kanske du kan hjälpa honom att hitta något som passar bättre än att slänga saker i golvet!”

 

När mina äldsta barn var små hade vi stövelhopp i källaren.
Vi hade en lång ganska smal källargång och där placerade vi våra stövlar på olika avstånd.
Stående och liggande. Och sen gällde det att hoppa över så många som möjligt.
Och bäst var att hoppa över Clas stora tunga svarta stövel med långt skaft. Stående allra sist i raden..

 Vi skrek och skrattade. Åh – det var kul!

 Så istället för att bli sur och irriterad på energiska barn ( eller på sig själv!) kan man stänga av TVn och
 hitta på nåt kul.
 Med stövlar eller skor till exempel… Vintern är lååång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har tre döttrar som träffar varandra ganska ofta och pratar och pratar och pratar.
Om allt viktigt. Kärlek, vänner, musik, politik, mat, kläder, filmer, böcker …. ja kort sagt ALLT som handlar om livet.

Trodde jag. Ända tills för ett par veckor sedan när jag frågade en av döttrarna.Vad pratar ni om när ni träffas?Jodå, det stämde det jag trott. Men det fanns dock en väldigt viktig sak jag inte alls hade med i mina fantasier.

”Vi pratar om dig mamma. Det är väldigt roligt!”
” Va!? Vad finns det att säga om mig?!”
” Ja men du vet, hur mycket som helst. Allt tokigt du gjort, allt fint och bra du gjort,
sånt man blir galet irriterad på med dig och så sånt man älskar! Det förstår du väl att vi pratar om dig….”

 

Tyst och lite chockad uppenbarar sig något egentligen ganska självklart för mig. Det känns märkligt på något sätt. För plötsligt inser jag att jag är i den positionen att bli recenserad och nagelfaren av mina barn.
Och dom minns vad jag sa och gjorde och inte sa och inte gjorde. Detaljer. Rättvisor. Orättvisor. Säkert har jag sårat också. Klantat mig.

 

Det var inte så länge sedan jag pratade om mina föräldrar. Vi är också tre systrar och när vi träffades kunde vi vända ut och in på allt. Som en fullständig självklarhet och rättighet dömde vi och värderade allt dom gjort och inte gjort. Kritiska klubben!
Och nu är det min tur att bli avskalad, granskad och genomskådad.
Herregud!

 

Plötsligt inser jag det verkligt komiska i det hela.
Det är helt oundvikligt att man blir likadant behandlad som en offentlig person när man är förälder. Precis som anställda kan prata hur mycket som helst om sin chef. Hur hon går. Hur hon står. Om hon hälsade eller inte. Hur munnen ryckte när hon sa en viss sak. Hur munnen inte ryckte när hon sa en annan sak. Hur hon är klädd. Spekulationer om vad hon egentligen är ute efter.

Eller som vi pratar om offentliga personer på TV. Allt från nyhetsuppläsare , väderpresentatörer till musiker och skådespelare. ” Vilken ful kavaj hon har!” eller ” Tänk att han har skilt sig igen. Stackars hans fruar.”
I samma blickfång står man inför sina barn.

 

När jag tänker efter hur jag och mina systrar pratade om vår mamma slår det mig att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om mina föräldrar eller om min uppväxt. Bara den lilla skärva jag själv tittat igenom och skapat en historia av. Men helheten vet jag inget om. Alla bottnar och djup. Deras drömmar och fantasier.
Deras verklighet. Vad som egentligen sas. Vad de egentligen höll på med!
Deras inre känslor, deras besvikelser, lycka och deras försök.

 

Men barn har rätt att prata om sina föräldrar och skapa sig egna sanningar!
Det är ett sätt att hitta sig själv och klippa av banden från den vuxenvärld som präglade ens liv. Så småningom står man på egna ben och behovet minskar. Man kanske till och med blir nyfiken på sin mamma ur ett helt vanligt mänskligt perspektiv.

 

Och jag får svälja den där förtreten att inte ha varit en perfekt mamma.Jag har varit orättvis, barnslig, lättretlig, sur, bessevisser, tjatig, överbeskyddande……bara nu för att nämna några av mina värsta sidor.

Det kommer att räcka till många härliga pratstunder för mina barn!

 

 

 

 

 

När någon hör vad jag säger. Tar mig på allvar. Inte värderar eller fördömer. Inte har några färdiga svar på mina frågor. Tror på vad jag säger. Lyssnar. Inte avbryter mig hela tiden med egna infall. Låter mig få berätta färdigt. Det är lycka.

 

Jag möter det i stort sett varje dag. Tacksamma ögon som djupnar av både tårar och skratt när de möter mina. En klarhet som uppstår i rummet när en människa inser att det inte är något fel på henne eller honom. Men saker och ting har blivit fel.

 

Mitt starkaste minne av att äntligen bli förstådd var när mitt femte barn fötts. En vacker och fin pojke som i början såg ut som vilket barn som helst. Men han hade svårt att få i sig mat, svårt att bajsa, skrek hysteriskt de flesta timmar på dygnet, sov aldrig. Ingenting tycktes få honom att komma till ro och slappna av. Vi föräldrar blev alltmer hysteriska och utmattade och försökte förklara för läkare och sköterskor. Be om hjälp. Vad är det för fel?

 

Vi insåg ganska snabbt att vi blev betraktade som besvärliga och gnälliga föräldrar.Eller att människor försökte trösta oss:
 ”Jamen, han är ju så söt. Ni ska se att det kommer att bli bra till slut.”
Det blev aldrig bra. Det blev bara värre.

 

Vi glömmer nog aldrig det ögonblick när en läkare satt still och lyssnade med öppna forskande ögon och veckad panna och sa:
” Jag förstår. Det här behöver vi utreda.”
Han tog varje ord vi sa på fullständigt allvar. Plötsligt var vi inga idioter längre. Vi var vanliga intelligenta människor som mötte en annan intelligent människa som vågade se att vi hade ett problem vi inte kunde hantera på egen hand. Den förståelse som vilade i rummet var magisk och befriande. Problemet fanns kvar. Men det fanns någon som trodde på oss, som förstod.

 

Det är lätt att tro att så fort en människa berättar om ett problem eller något som är besvärligt så ska man komma med en lösning på det hela eller fixa till det på något vis. Och om man inte kan det så vänder man ryggen till. Men få människor vill att andra ska komma med lösningar på deras problem. Det räcker att bli förstådd så får man energi att leta lösningar själv.

 

I vårt fall med sonen så fanns ingen lösning som kunde hjälpa honom att bli frisk. Vi fick istället bekräftat att vi faktiskt fått ett livslångt problem att tackla. Men inte ens det kändes oöverstigligt jämfört med den känslan av total övergivenhet att inte någon försöker förstå det man berättar.

 

 När kusinerna Hampus 3 år och Sigge 4 år ska turas om att köra den stora leksaksbilen runt, runt på verandan får jag det hett om öronen. Båda bryter ihop när det är den andres tur.

Vad göra? Springa till ICA MAXI och se om det finns en liknande bil?
Försöka locka den som är utan bil att leka med något annat så länge?
Muta med glass? Bli arg? Ta bort bilen så INGEN kan leka med den?
Försöka få dem att förstå att världen blir mycket fredligare om man turas om med saker och ting?

 Men det är just det som är det svåra. Det går inte att få någon annan att förstå att han ska förstå.

” Oj, säger jag. Vi har en bil och två pojkar. Det blev riktigt besvärligt. Jag vet inte hur vi ska göra. ”
Sigge och Hampus känner sig fullständigt förstådda i problematiken. Men Sigge har en storebror och är van vid konkurrens. Han kommer på en lösning.

 ” Jag vet. Det är bara den som har körkort som får köra bilen.”
”Okej, säger jag. Men ingen av er har ju körkort.
”Nä, säger han, men vi kan göra.”

 Han springer in och hämtar papper, sax och kritor och efter en stund har vi tillverkat varsitt körkort.
Intressant, tänker jag. Hur tänker han lösa det här nu?

” Du är poliskontroll, säger Sigge och gestikulerar.”
Så blev jag poliskontroll. Jag stoppade bilen och la beslag på körkortet och organiserade förarbyte.
Frustrationen blev en rolig lek.
Ögonen lyser på Sigge för han hade kommit på en kreativ lösning på ett problem som han kunde förstå. Han förstod Hampus ilska och han förstod sin egen. Och han visste att jag förstod.

 

Barn behöver själva både förstå och komma på…. men det gäller för mig som vuxen att hänga på!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har sett debatten på TV om bortskämda och curlade barn.

Mamman som servar sin dansande tonårsdotter med allt. Pappan som köpt en lägenhet åt sin vuxna dotter men åker dit varje dag och lagar mat, städar och tar hand om hennes tvätt.
Stackars barn, tänker jag. De blir behandlade som om de vore gravt utvecklingsstörda.

Min 21-årige son har Angelmans Syndrom vilket innebär svåra funktionshinder. Han kan inte prata, är skakig både grov och finmotoriskt och har ett förstånd som en två-åring. Hans assistenter tar hand om hans behov dygnet runt. Men han älskar att hjälpa till! Bäddar sin säng. Inte så snyggt – men i alla fall. Han vill! Dukar bordet. Dammsuger ibland och rör i matgrytorna. Hans förstånd räcker inte till att förstå hur man sorterar tvätt men han kan stoppa in den i maskinen och trycka på knappen. Ögonen lyser på honom när han lyckas. Trots allt finns det en hel del friska celler i honom och en viss slags mänsklig intelligens. Och det här underbara medfödda sinnelaget att vilja vara DELAKTIG i sociala sammanhang verkar vara helt och hållet oförstört hos honom.Det har fått näring och uppmuntran att blomma ut och växa och gör honom idag till en väldigt sympatisk och omtyckt kille.

 

För visst är det så att behovet och drivkraften att vara delaktig i allt som hör livet till är en medfödd rättighet om man inte är väldigt autistisk eller på andra sätt svårt skadad?
Att hantera och klara av både sånt som är roligt och sånt som är tråkigt liksom att klara av känslor av både glädje och olust är att ha fått den bästa biljetten till vuxenlivet. Om man som förälder berövar sina barn denna möjlighet har man både idiotförklarat och vingklippt dom. Med stor risk för att de aldrig någonsin ska kunna bygga upp varaktiga relationer privat eller i yrkeslivet. Eller bli särskilt omtyckta.

 

Men det är fel att prata om de bortskämda barnen. Istället kan vi ha fokus på bortkomna föräldrar, mesiga, medberoende och pinsamma. Föräldrar som behöver hjälp med att skilja på sina egna behov och på barnens behov. Nu har TV valt att visa väldigt extrema varianter av det här dilemmat. Jag tror att de allra flesta föräldrar åtminstone gör sitt allra bästa för att släppa taget om sina barn.
Och att många av oss brottas med frågor på en helt annan nivå än den vi ser i TV.

 

Bättre och mer läkande att lyfta sådant som många kan känna igen.
Vad gör man när ens tonårsdotter bryter ihop för att hon inte får den dyraste mobiltelefonen?
Hur hjälper man henne på bästa sätt att stå ut med orättvisor i världen och sin egen ilska?Hur möter man sin son när han försöker göra mig skyldig till att han inte kan gå ut på lördagkvällen för att han gjort slut på sina pengar?  Hur tacklar jag mina egna känslor av inbillad snålhet när jag säger nej?

 

Det är underbart att kunna vara ett stöd för sina barn och hjälpa dem ut i livet. Det vill vi alla!
Om man har gott om pengar är det inte fel att använda dem till sina barn. Jag hade så gärna köpt en lägenhet till min studerande dotter i Stockholm. Men jag skulle lämnat henne fri att ta hand om både den och sig själv och inte tagit ifrån henne lyckan att misslyckas med matlagning den ena dan och fixa det alldeles utmärkt den andra.Precis som hon gör idag i sin lilla studentlya och som gör henne så levande, kreativ,växande och mänsklig!

 

Oberoende av om man har mycket pengar eller inte så kan man alltid vara ett bra stöd för sina barn!

 

Ett sätt att hjälpa sina barn är att ha förtroendet för dem att själva klara sig igenom motgångar och svårigheter. Ett annat sätt är att hjälpa dem att njuta av sina framgångar och känna sig nöjda med sig själva. Det tredje och kanske största av allt är att finnas där med sin famn och sin kärlek när de ska upptäcka och uthärda smärtan av att de faktiskt djupast och innerst inne alltid kommer att vara ensamma.