Mormor Harrysson

När slutar man oroa sig för sina barn? Och när blir allting som vanligt igen?
Själv började jag när dom låg i magen. Tänk om något går fel?
Tänk om den inte kommer ut? Om den plötsligt blir alldeles stilla i magen?

Sen började nästa oro. Andas hon? Får hon tillräckligt med mat? Tänk om hon sätter i halsen!
Vad skönt det ska bli när hon kan gå själv. Men tänk om hon går iväg alldeles för långt när jag inte ser?
Alla bilar. Alla farligheter.

Men det ska bli skönt när hon blivit så stor att hon kan ta sig själv till skolan och till sina kompisar!
Fast tänk om det händer något? Hon cyklar omkull, eller en fartdåre kör mot rött ljus, eller hon går vilse.
Eller blir retad och ensam.

Det ska bli skönt när hon börjar gymnasiet! Då är den jobbigaste tonårstiden över.Men då träffar hon killar.
Tänk om hon blir med barn? Härligt när hon fått sitt körkort så man slipper skjutsa! Men. Herregud. Det är ju hur hemskt som helst. Halka. Mörker. Parkeringsböter!

Det ska faktiskt bli otroligt skönt när hon flyttat hemifrån. Äntligen kan jag ägna mig åt mig själv och mina egna intressen! Avslappnat. Enkelt. Men hur ska det gå? Kommer hon att klara sin utbildning? Få jobb?
Försörja sig själv? Klara av allt ansvar? Och det blir ju så tomt och tyst här hemma. Ödsligt.

Igår kom yngsta barnet hem och hälsade på för en vecka. Och allt blev som vanligt igen.Skorna huller om
buller i hallen. Kappan som ramlat ner från kroken. Lite smulor och urdruckna kaffekoppar, strumpor i soffan
och musik i hela huset. Och jag ler! Och undrar; Hur ska det här gå? När blir hon vuxen?

Man slutar aldrig oroa sig. Oron följer med barnet ut ur magen som en sån där klisterremsa man får på sitt flygbagage. Den här remsan kan man helt enkelt inte ta bort.

Därför har jag bestämt mig för att helt enkelt ignorera den. Inte bli så hysterisk över att den finns.
Man oroar sig. Det är inte så himla farligt.
Ingen idé att göra så stort väsen av det!

 

 

 

Tänker på det här med vrede och frustration på barn och minns när Harry sov över utan mamma och pappa första gången, 4 år gammal. En fyraåringen KAN SJÄLV. Harry var väldigt stolt över att han kunde klä sig själv, tvätta sig själv, borsta tänderna.  Utan att jag la mig i.Efter en trivsam dag där vi båda haft ömsesidigt roligt somnade han gott i sängen.
Då blev jag plötsligt den där vuxna som vet bäst. Jag kollade hans hög med kläder som han hängt över en stol. Såg att jeansen var smutsiga och bar självklart ner dom i tvätt stugan, tvättade och hängde sedan upp dom på strecket.
På morgonen vaknade jag av att någon stod vid min säng och morrade ilsket. Det var Harry. Han hade på sig sin tröja, sina kalsonger och sina strumpor. " Var är mina byxor?!!" frågade han argt. Det bolmade ilska ur öronen.
"Oj, sa jag. Jag tvättade dom igårkväll. Kom så går vi ner och hämtar dom".
Sammanbiten tog Harry min hand och vi gick ned i tvättstugan tillsammans. Lättad lyfte jag ned jeansen från strecket. Då kände jag att dom fortfarande var blöta.
" Oj, sa jag. Byxorna är inte torra."
Då slutade Harry att morra. Nu blev han riktigt ARG! " Dumma mormor, skrek han" ...Fäktade med sina armar i luften och sparkade mig på smalbenet.
Jag var utvilad och hade ingen tid att passa. Då hinner man andas. Jag slöt mina armar runt Harry och såg honom i ögonen och sa vänligt men väldigt bestämt: " Nu är du arg. Vad vill du göra?" Harry slappnade av litegrann i mina armar och snäste: " Jag vill gå till mitt rum!"
" Fint, sa jag. Gör det"
Harry sprang upp och jag torkade jeansen i torktumlaren. Sen gick jag också upp och väntade med de torra jeansen utanför hans dörr. Efter en stund kom han ut, tog sina byxor, klädde på sig och tittade på mig med ett stort leende.
Det fanns så mycket i det leendet.
" Tack för att jag fick vara arg utan att du störde mig. Skönt att du inte skäller på mig för att jag sparkade dig på benet. Det var dumt. Men nu har det gått över."
Han sa det inte men jag kände det och log tillbaka.
Vi pratade inte mer om saken utan gick ner i köket och hade en trevlig frukost tillsammans.
Ibland tror jag att vi pratar och predikar alldeles för mycket för små barn. Det är lätt gjort. Men kroppspråk och ögonontakt kan åstadkomma så mycket mer.
När jag stod utanför Harrys rum med byxorna tänkte jag på mig själv. Tänk om jag omsorgsfullt hade gjort iordning mina kläder dagen innan och hängt dom över en stol. Och så kom jag där på morgonen och skulle klä på mig och så är kjolen plötsligt borta. Min favoritkjol. " Var är min kjol?" ropar jag. Och då svarar min man som om ingenting har hänt: " Jag tvättade igår så jag tog den och la den i tvättmaskinen!"
Gissa om jag skulle bli arg!!! Irriterad. Sur. 
När jag tänkte på det här kände jag stor värme och förståelse för Harrys utbrott.
Ibland är det bra att hinna tänka efter. Barn är inga onda varelser. Det finns alltid en anledning till ett
utbrott av ilska. Och när man är arg behöver man hjälp. Hjälp att få vara ensam en stund. Hjälp att bli förstådd.
Hjälp att komma vidare.
Så är det för mig också. Fast jag är en mormor.

Ikväll har jag föreläst för unga föräldrar på ett dagis. Eller Förskola heter det ju. Jag kanske ändrar mig en dag. Men just nu tycker jag fortfarande dagis låter trivsammare....

När jag ser föräldrarnas ögon, generade skratt och igenkännande grimaser blir jag förälskad i allihop. Jag vill åka hem till dom och gå där och krama dom. Speciellt alla stunder när de själva blir som tre år och lessna och frustrerade. Jag vet ju precis hur det kan kännas. Eller som min vuxna dotter Lina säger: Jag skulle vilja ha nån klok vuxen som hoppar fram ur garderoben då och och då och tröstar mig när det blir fel och  apploderar och ger beröm alla gånger man lyckas väldigt bra med barnen!

Häromdagen mötte jag en ledsen mamma. Personalen på förskolan hade alltför många gånger klagat över hennes son, 5år, för att han gav sig på de andra barnen. Hon undrade förtvivlat: Vad är det som är fel?
Jag fick förmånen att träffa hennes lille son för att se vad jag kunde se. En fin liten kille med strålande pepparkornsögon. Han gick raka vägen fram och hämtade kritor och målade. Han målade och målade och målade. Ibland pratade vi men jag såg att han helst ville vara ifred. - Han vill vara ifred ibland, sa jag till mamman som förstod. För hon är en klok mamma.

Vilka vuxna människor orkar umgås med 20 - 30 andra indvider tätt inpå sig hela dagarna utan möjlighet att kunna dra sig undan? En del orkar. Men en del gör det inte. Vi har olika kapacitet och intresse för sociala samspel.

Några dagar senare berättade mamman: I eftermiddag när jag kom för att hämta sonen så ville personalen visa mig någonting. Dom såg glada ut. Vi gick iväg till ett litet skyddat förråd på förskolan och därinne satt min son och sydde och såg lycklig ut! Han hade själv kunnat berätta för personalen att han ville vara ifred och dom hade bejakat det!

Kloka kloka barn! Inga barn slåss för att de är elaka. Dom vill berätta någonting om sina behov. Det är så det är.
Och vi som är vuxna behöver lyssna!

Min äldste son är uppvuxen i kollektiv. Snacka om att ha pressen på sig att ständigt vara i socialt samspel med andra! Men han var listig. När han inte orkade och ville dra sig undan , gick han helt enkelt iväg och sa lite nonchalant: - Jag måste gå och sy på mitt buffelskinn.
Vi bad aldrig att få se det där buffelskinnet och det är nog en av de få saker jag nu i efterhand tyckte jag gjorde bra med honom....

Visst behöver vi alla ett buffelskinn då och då??!!

Håller på att avsluta min bok som är tänkt att inspirera tonårsföräldrar.

När jag skrev boken "Våga Vara Vuxen" som har fokus på småbarnsföräldrar skrattade jag när jag skrev. Ibland studsade fingrarna över tangenterna och jag kände hur det pirrade lustfyllt i kroppen. Även de jobbiga minnena av nattvak och matvägran var på något vis ändå roliga att komma ihåg.

Att skriva om tonåren är något helt annat. Jag kan inte säga att jag var direkt beredd på vad som skulle hända. Men plötsligt fick jag kramp i magen, tårar i ögonen och skuggan föll som en säck över datorn. Hur ska jag kunna inspirera? Blir det inte bara sorgligt och hemskt och en stor lättnad när barnen äntligen tagit sig ur denna tiden och blivit vuxna?
Men som alltid när man verkligen VILL någonting så händer det.......när jag simmat omkring därnere bland alla sönderklippta jeans, trasiga converse och förtvivlade sångtexter om förlorad kärlek.....så hittade jag en slinga av den där häftiga KRAFTEN som bara väller fram ur det där lilla gosiga väldoftande barnet och vill lukta svett och bli VUXEN!
Det är inte riktigt klokt egentligen....när man tänker efter är det helt fantastiskt.

Mitt barnbarn Harry fyller sex år och jag ger honom i present att vi går på teater och ser: "Ett lamm till middag". För jag är ju en klok mormor som tänker att jag ska inspirera honom med kultur iställer för meningslös konsumtion. Efter teatern (som var himla trevlig!) gå vi för att köpa lördagsgodis till Harry och lillbrorsan.
"Vad vill du ha?" frågar jag på ICA, fortfarande euforisk efter teaterföreställningen. Harry rynkar sin kloka panna och sedan plockar han. En chokladkaka och en till och en påse karameller och en till och sen en chokladkaka till (det finns ju många sorter!) "Vänta. Stopp!" säger jag. "Det där blir väldigt mycket." "Nejdå" säger Harry. "Jag kan äta hur mycket som helst."
Jag får skylla mig själv. Om man frågar får man vara beredd på svaret...

Den här boken är en kärleksförklaring till alla föräldrar. Läs och njut!

Jag är mamma till sex barn. De tre yngsta har samma pappa.Jag har jobbat med människor hela mitt yrkesverksamma liv. Små och stora. Hösten 2009 gav jag ut min första bok: "Våga Vara Vuxen - bli en bra förälder" på Alfabeta förlag. En anspråksfull titel kanske? Men det jag vill är att inspirera människor med mina egna erfarenheter både bra och dåliga. Det är inte enkelt att vara förälder. Men spännande och utmanande.
Då om inte förr - får man lära sig att släppa kontroll och bli överraskad! Då om inte förr får man lära sig vad det innebär att vara en bra ledare. Därför skriver jag också om chef och ledarskap och relationer av alla slag. Många flugor i en smäll!