Mormor Harrysson

Jag står framför hyllan med leksaker på Ica. Ska egentligen handla köttfärs men får syn på såpbubblor. En stor praktisk dunk att fylla på med och två små att hålla i handen.
Jag ser bubblorna framför mig segla iväg i solsken och vårdropp. Och tänker.
Hm. En sån vill jag köpa till småpojkarna. Och jag ska ju till Stockholm fram och tillbaka imorgon.
Det skulle ju gå kanske. Om jag och mamma Lina möttes på centralen innan hon ska till sitt jobb.
Men äsch. Så mycket krångel och besvär bara för en dunk med såpbubblor. Och så ska jag ju släpa den på tåget också.
Äh. Det får vara. Jag köper köttfärs och promenerar hem.

Den här veckan har bokstavligen kastat omkull så mycket. Jordbävningen, kärnkraften, kriget.
Man får sig en inre smäll och vaknar upp. Och så ser man alla dessa oerhört sympatiska Japaner som lever mitt uppe i allt det här utan att kunna göra något annat än att ta en dag i taget. Hur klarar dom det?
Kanske för att de lever så medvetna om faror hela tiden?
För är det inte så att livet alltid är väldigt sårbart och ömtåligt? Och allt detta som händer nu påminner oss om att det är så det faktiskt är. Farligt.
Och egentligen är det väl så för oss alla hela tiden?
Alldeles nära mig själv hände samma vecka en fruktansvärd olycka med ett barn på en förskola.
Så mycket outhärdlig sorg och förtvivlan för så många när det som inte fick hända hände.

 Vi vet alla innerst inne att vad som helst kan hända när som helst.
Ibland när jag går och lägger mig kommer det krypande. De där första små tankarna.
Undrar hur det ska gå för son två? Tänk om helikoptern störtar när de åker imorgon?
Undrar hur det ska gå för äldsta dottern? Tänk om hon inte orkar både jobb och små barn?
Undrar om dotter två är ute ikväll och ensam på tunnelbanan? Tänk om någon gör henne illa på väg hem inatt? Undrar om yngsta dottern äter ordentligt där långt borta i München?
Tänk om hon blir sjuk så långt från oss?
Undrar om son tre som har ett funktionshinder har lärt sig tugga ordentligt?
Tänk om han sätter i halsen och kvävs?
Tänk om…. tänk om…. Tänk om….

 
Till slut är jag klarvaken och vill bara dö av oro. Önskar att det kom en gammal klok gumma och satte sig på sängkanten och gav mig te med mjölk och honung och sjöng en godnattvisa: " O ajajajaj buff… och sa att såja, såja det reder sig.
Kryper nära min man istället och är tacksam över att jag inte är ensam.
Men innerst inne vet jag att ingen i hela världen kan lova mig eller ge mig garantier för att ingenting av det jag oroar mig för ska ske. Inte han heller.

 
Idag skiner solen och det är gränslöst vackert. Och jag blir för ett ögonblick fylld av den där känslan att det är det här ögonblicket jag ska glädja mig åt och ingenting annat.
Jag letar som en tok efter mitt gamla märke från 70-talet. ” Nej, Tack till Atomkraft”!
Tyvärr hittar jag det inte men jag skrattar och ler inom mig när jag minns mitt och alla andras
envisa och energifyllda arbete för att förhindra något vi förstod kunde bli så fel.

Undrar vad alla de människorna gör idag?
Kanske gör dom som jag.

Jag går tillbaka till Ica. Saxar mellan vattenpölarna och fyller mina lungor med den friska sköna luften. Tvekar mellan blått, gult eller rött. Det får bli rött.
Jag köper dunken med såpbubblor och planerar för hur jag ska möta mamma Lina imorgon.
För det är inte ett dugg krångligt. Ingenting är krångligt. När man gör det med en gång.
Det är nu det är vår. Det är nu pojkarna vill blåsa såpbubblor.
För ingen av oss vet något om imorgon.

Och innan jag lägger mig ikväll ska jag göra en lista över sådant jag gärna vill göra men har skjutit upp för att jag tycker är för besvärligt.
Och om jag tvekar ska jag tänka på Japanerna.
För min skull gör jag det. Men också för deras.

 
För att råda bot på min klagan över vårt tysta och tomma hus och nya leverne fick
barnbarnet Harry 6 år, några sportlovsdagar hos oss. Plötsligt blir det legitimt för en tantmamma som jag att ligga i soffan och kolla på Bolibompa, äta sju mellanmål, gå på Familjebio, spela ”Finns i sjön” och somna framför Teven.

Egentligen har man ju alltid rätt till det så jag förstår inte varför jag måste ha Harry attskylla på ? Men det är något med att samtidigt känna sig nyttig och verksam och inte riktigt våga lata sig på egen hand. Kanske man kunde bjuda hem andra tantmammor till:
 ”Kom hem och lata er med mig, kolla på Pippi Långstrump och smula popcorn i soffan!”?
Jag tror att många skulle vilja komma.

Man vinner inte ett barns hjärta utan vidare. För min egen del började det när vi klev av bussen vid Sandvikens Resecenter med Harrys packade väskor i ena handen och hans lilla hand i den andra. Nu skulle vi gå hem till Vallongatan en kilometer sådär, inte särskilt långt. Men de flesta barn avskyr transportsträckor. Speciellt när det inte finns en enda mask att titta på, eller gympaskor att studsa med utan bara en kall vind, hård is och tunga kängor på fötterna.

Jag mindes hur det var med mina egna barn och hittade snabbt på en räknelek. Harry gillar siffror. Vi räknade stegen hem till Vallongatan. Jag höll reda på entalen och Harry skrek ut hundratalen. Det blev ganska kul och vi lyckades ta oss leende fram till ytterdörren där Harry triumferande utropade:
 ”Ettusenfemhundratjugotre steg”!
Och jag kunde pusta ut…

Som att det inte skulle räcka med en sexårings stoj och lek överraskade yngsta dotter Nelly med att oväntat komma hem från München för några semesterdagar. Hon klev bara ur bilen så där utan vidare och jag trodde Clas hade köpt en hund. Sån är hjärnan: Man ser sina egna fantasier!


Och plötsligt blev huset proppfullt igen. Av fotbollar, innebandyklubbor, lego, sminkväskor, skor, sjalar, musik, pojkvän, datorer, prat och skratt och gråt. För Harrys del blev lyckan oändlig. En kärleksfull och kramig moster att gosa med och hennes pojkvän att se upp till, beundra och vilja vara som.

”Jag vill vara i samma lag som du” sa Harry och kröp så nära Mathias han kunde komma. Och Harry som vanligtvis är en dålig förlorare och ogillar tävlingar satt plötsligt tätt intill sin idol och skrattade åt att de förlorade och skrattade åt att de vann. För när man har någon att se upp till och vilja likna och som är avslappnad och lekfull och tycker det är okej att både vinna och förlora:
 Ja då, blir allting så enkelt. Då kan man göra likadant.

Och tantmamman fick finnas sig i att bli utkonkurrerad och istället ta rollen som den där stabila kvinnan som såg till att det blev mat och diskat och tiderna passades och planerna planerades. Jag höll i ramarna kan man säga. Husmor. Och det kändes helt fint och bra. Ibland fick jag vara med i själva leken men det var när Nelly och Mathias hade annat för sig.
Det är precis som det ska vara!

Alla pojkar behöver ha en bra förebild att leka med, någon att se upp till och vilja likna! Flickor med förstås men just nu tänker jag i synnerhet på pojkar.

Mathias vikarierar på Förskolor runt om och när vi fick tid för lite vuxenprat passade jag på att fråga och lyssna och ta reda på hur han tycker det är, vad han upplever och hur han jobbar på dessa kvinnodominanta arbetsplatser.
Han berättar allra mest och helst om möten med barnen. Eftersom han vikarierar kan han fokusera på dom. Han har verkligen tid och vilja att se varje barn och uppfatta de där små, små viktiga signalerna när barn tar kontakt. De där sekundsnabba ögonblicken som det gäller att fånga lika snabbt som när man fångar en liten sprattlande fisk i sjön. För lika snabbt som de kommer är de borta.

Mathias berättade:

” Jag var på ett ställe och skulle duka av bordet efter lunch och torka av och så där. Det var min tur att göra det. Det är ju bra att få med sig barnen att hjälpa till men det går ju inte att tjata på dom om det. Det blir bara fel. Men så var det en liten kille som satte på en CD med Michael Jackson och började dansa lite streetdancerörelser så där som Michael gör.
Vi hade ögonkontakt och när han började dansa så dansade jag också. Samtidigt som jag dukade av och torkade. Killen sken upp och dansade ut till mig i köket. Vi fick kontakt. Han och jag hjälptes åt och duka av samtidigt som vi dansade. Det blev en härlig stund! ”

Och vad gjorde de andra i personalen undrade jag förstås?
Jodå, tantmammorna på den här Förskolan log och såg uppmuntrande ut. Precis som det ska vara.

Och jag tänkte:
Alla pojkar borde ha rätt att få duka av bordet till Streetdance! I alla fall då och då.
Så in med hundratalet glada, musiska och lekfulla unga män på Förskolorna.
Killar som man kan se upp till, beundra och vilja vara som. Åh, vad vi skulle lösa en hel massa problem på det viset.  

För det finns inte så många bråkiga, störiga små pojkar med särskilda behov på förskolorna som vi ibland vill tro. Däremot tror jag att det finns många understimulerade pojkar som har behov av streetdance.
Och om det fanns unga män som vågade utmana detta behov på ett naturligt sätt så kunde
alla tantförskollärare 50 + ägna mer tid åt det som dom blivit bäst på. Att hålla i ramarna, stabiliteten, tryggheten, planeringen och ge massor av positiv uppmuntran och pedagogiska tips.
Och leka lite grann ibland…

Ja, så tänker jag i vintersolen en söndag i mars 2011.
Harry har åkt hem med mamma och pappa och Nelly far tillbaka till München imorgon.
Snart är huset tomt igen.

Man kanske skulle ta sig en Streetdance i duschen ikväll?