Plötsligt en dag släppte jag taget !
Vem har inte drömt om att helt och hållet kunna släppa kontroll och bara vara djupt avslappnad i allt som sker? Utan att använda alkohol eller andra flyktvägar….
Jag har själv alltid skjutit upp det där att släppa taget om saker och ting.
Speciellt under perioden när barnen växte upp och väldigt mycket bara handlade om att ha koll på läget.
Som förälder har man god chans att bli världsmästare på organisation, planering och struktur.
En verkligt praktisk och bra ledarutbildning!
Men ack så man vänjer sig vid att ha kontroll och så svårt det är att förstå hur det ska upphöra.
Jag har en massa användbara trix för mina kontrollbehov. Sist när jag tog tåget från Gävle till Hudiksvall blev det stående på spåret mellan Ljusne och Söderhamn. Växelfel. Klockan tickade. En kvart blev snabbt en halvtimma. Jag började bli orolig. Om jag inte kom till Hudik i tid skulle folk som väntade på mig bli irriterade. Jag skulle gå miste om en viktig inkomst.
Shit, helt enkelt.
När tåget fortsatte stå still började jag använda mina bästa trix. Jag försökte fundera ut något som skulle vara värre än att vänta på ett tågspår en morgon i maj. Det blev en hel del.
Allt från att sitta i ett flygplan där motorn har börjat brinna till att vara instängd i en tunnel och inte komma ut. För varje tanke blev det allt mer okej att jag satt där jag satt.
När det gått en timma drog jag till med det värsta. Jag tänkte på den där familjen från Danmark som är gisslan hos pirater i Afrika. Åh, så vidrigt.
Till slut är det absolut ingenting alls som oroar mig med att sitta still på ett tågspår. Det är varmt, jag har en flaska vatten och min dator och mitt liv hänger inte på det här jobbet jag ska till. Men jag blir ju glad när tåget rullar och känner ändå att det tagit en hel del energi att hålla mig lugn.
Så kom den där dagen när jag på riktigt åtminstone fick en slags smak på hur det är att inte trixa utan bara slappna av med allt som händer.
Jag var ensam i en lägenhet i Stockholm för en del uppdrag i mitt arbete. Min man var hemma i huset och barnen utspridda. Den ena saken efter den andra tornade upp sig framför mig och inom mig. Det var alltifrån yngsta dottern som måste operera sitt knä i Tyskland och var förtvivlad, äldsta dottern som var höggravid och gått över tiden så länge, tider som inte fungerade, en buss som aldrig kom, ett mejl med en kritik jag inte förstod, bidrag som inte räcker till åt sonen som är utvecklingsstörd.
Problem med andra ord!
Normalt skulle jag ha ockuperat mig vid datorn och mobiltelefonen för att diskutera, rådgöra, fixa, ta reda på, fråga, trösta, påminna, svara, försäkra mig.
Men den här gången gjorde jag inte det.
Jag satte mig på balkongen i eftermiddagssolen och njöt av det avlägsna mullret från biltrafiken, plan på inlandning till Bromma och vårfågelsång. Och tänkte att det är så här det är och alltid kommer att vara. Det bullrar och låter, skriker och skränar, kvittrar och kraxar och däremellan när jag stänger balkongdörren och kryper ned i sängen är det alldeles tyst.
På något sätt förstod att hela livet kommer att se ut så här. Saker och ting händer.
Min egen roll har inte så stor betydelse som jag tror. Det händer ändå.
Jag skickade inte ens ett enda sms.
Jag njöt istället av min ensamhet och hade en fantastisk och inspirerande dag på Musikhögskolan.
Nejdå. Jag har inte abdikerat. Bara insett att det går att slappna av och känna sig fri och glad fast man inte ordnat upp allt i sitt liv och förmodligen aldrig någonsin kommer att göra det.
Så vänner. Njut av våren!
