Mormor Harrysson

Alla människor jag möter ( inklusive mig själv) som längtar efter ledighet och jul uttrycker på olika vis sin längtan efter att kunna bara vara här och nu. Inte springa framåt, passa tider, planera, fundera. Inte titta bakåt, utvärdera, vad som blev och inte blev, rätt eller fel. Utan verkligen njuta av sig själv, sin partner, sina små barn eller stora barn, sin hund eller kanin, av musik eller teater eller vad man nu har omkring sig. Kravlöst. Tidlöst.

 

Ibland är det bra med forskning och teorier. Inte alltid. Men ibland. Idag har jag lärt mig att ETT ÖGONBLICK  kan bara vara i högst 10 sekunder. Men i genomsnittt 3– 4 sekunder. Sedan registrerar hjärnan ett nytt ögonblick. Och ett nytt. Genom att tänka, analysera, beskriva. Hjärnan kan inte stanna upp längre än så.

 

Ni vet det där klassiska. Man står lutat mot en vägg en eftermiddag i april, blundar och låter solen värma ansiktet. Ett sådant där underbart tiosekundersögonblick. Sedan kanske det kommer någon och ställer sig bredvid. Och vips så måste man dela med sig av den där ögonblickskänslan. ”Visst är det skönt att känna solen, eller hur?”  Och då med ens har den där innerliga njutningen försvunnit och man samspelar med en annan människa.

 

Men det är inget att bli ledsen över. Faktiskt är det just den förmågan som en gång fått oss att överleva och bli kompetenta varelser. För när mamma eller pappa lutar sig över sitt lilla spädbarn och det lilla barnet ler, eller grimaserar eller plutar med munnen och jollrar – ja då har föräldern ungefär 3 sekunder på sig att svara. Att le tillbaka, grimasera eller ljuda något.
För DÅ sker det magiska – : Inlärning !

 

All väsentlig inlärning sker i samspel med andra människor.
Om ingen förälder svarar på tre sekunder så är det ögonblicket förlorat för alltid. Barnet slutar le eller jollra och blir för en stund osäker på omgivningen. Men om svaret kommer inom dessa futtiga sekunder så startar en hel kedja av utveckling till empati, till förmågan att ge och ta, samspel med andra, social intelligens, motivering, livsglädje!

 

Vårt liv och våra möjligheter hänger alltså på dessa 3 sekunder. En och annan miss är säkerligen inget skadligt. Men barn som ständigt berövas detta samspel är troligen dom som har svårt att sitta still, svårt med inlärning, svårt att kontrollera sina känslor, svårt att motivera sig.

 

Det sorgliga är att trots dessa kunskaper vill vår nya skolminister att barn ska lära sig matte redan i förskolan genom att lära sig matte. Förskollärare ska ha fokus på inlärning. Inte dumt tänkt kanske men utan dom där 3 sekunderna så funkar det inte. Utan kontakt och relation till vuxna människor funkar ingen inlärning. För samtidigt som förskolan ska fokusera på inlärning har barngrupperna blivit större, pedagogerna färre och föräldrarna mer stressade.

 

Det fina är att det finns så mycket kunskaper och erfarenheter och forskning som vet om precis det här som jag skriver om. Som har sett och förstått hur till exempel musik, dans, poesi och konst är naturliga verktyg för barn att förstå vad samspel är. Och det finns så många fantastiskt kloka människor som har fattat det här med de tre sekunderna och ögonblickens psykologi. Men vi behöver höras och synas och berätta om vad vi vet!

 

Kanske har vi bara 3 sekunder på oss.

God Jul alla mina bloggläsare!
Njut av solen alldeles för dig själv. För om man en gång lärt sig det där med samspel så kan man pausa från det ibland….sätta på hörlurarna och blunda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Att lära sig ord och meningar och kunna tala med andra människor är en sak.
Att kommunicera är en helt annan. Hur lär man sig det ena och hur lär man sig det andra?
Och hur ser det ut när man talar utan att kommunicera?

 

För många år sedan fick jag en bra lärdom i detta. Jag och en kollega turnerade på förskolor och skolor med barnvisor, ramsor och teater. En av låtarna handlade om en KATTMAMMA!
Alla barn älskade den: Här ligger vår lilla fru katt, och magen är alldeles platt, för hon har just fått sex små barn……som snuttar hela dan!

 

Som de kreativa och pedagogiska människor vi ville vara introducerade vi varje sång på ett spännande sätt. Jag smög närmare barnen. Kollegan drog ett gitarrackord och jag frågade barnen med dunkel stämma: Är det NÅGON av er som har en katt?!?

Vips räckte en ljuslockig flicka upp en hand och sa:
JAAG. Vi har en stor röd katt !
Och genast efter det fyllde de andra barnen på en efter en ungefär så här:

-         Och min pappa har en stor röd bil och den är jättesnabb…

-         Men min mormors hund blev överkörd av en bil förra julen…

-         Jag ska få en cykel i julklapp!

-         Min lillasyster har ramlat när hon skulle cykla till affären…

-         Jag ramlade i rulltrappan igår och då fick jag glass…

-         Jag tycker inte om glass..

-         Imorgon ska vi gå till McDonald’s för då är det lördag..

-         Idag ska vi äta pizza för min mamma fyller år…

-         Osv.

Man kan säga att katten försvann och in kom bilar, mormödrar, julafton och pizza.
Och där stod jag som ett fån och undrade hur jag i all världen skulle hämta tillbaks entusiasmen för Kattmamman.Nästa gång frågade jag ingenting. Jag pratade om kattmamman och sen drog vi igång sången
innan barnen hann blinka. Det blev bra. Dom lärde sig den och det blev en go gemenskap i
rummet! Själva sången lyfte hela förskolan och blev en glädjefull kommunikation.
Alla blev för ett ögonblick lyckligt befriade från sina egna tankar, viljor och föreställningar.  

 

Människans hjärna verkar vara gränslöst associationsbenägen och påhittig. Så har man ett mål med vad man vill som förälder, pedagog eller chef är det magnifikt att gå rakt på sak och köra över alla eventuella sidospår. Med kärlek förstås.
För det verkar vara likadant för oss vuxna som för barnen. Alla har så mycket att prata om. Fantasierna flödar fritt i var och en.

På ett möte med vuxna människor frågade chefen hur lång tid som var rimligt att lägga
på utvecklingssamtal med varje anställd. Ordet var fritt och efter 30 minuter handlade diskussionen istället
om de nya busstidtabellerna.

 

 ”Det var som om tvålen halkade ur händerna på mig” sa chefen efteråt.
Men hon hade humor och insåg att hon fick ha en annan strategi nästa gång.
Associationer är underbart och utan den förmågan hade vi knappast skrivit så mycket poesi och konst och dans och berättelser. Men sedan är det ett annat steg att gå ut i världen och kommunicera.

 

Kommunikation kommer från orden Communicare = Att göra tillsammans.
För det krävs det en modig ledare som inte släpper taget.
Det är då man kan få till en himlakör eller ett himla härligt möte!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett par dagar sedan blev jag påmind om hur bra det är att stänga av TVn ibland.
Om man har små och livliga barn till exempel. Eller stora livliga barn.
Eller rastlösa vuxna?

 

Clas kom hem från jobbet och visade mig sina nya fina stabila vinterskor.
Präktiga, varma saker - nästan som moderna  pjäxor. Han är lika stolt och glad över dom som
jag minns att barnen blev när de var små och hade fått nya stövlar.

 

Vi gick in i köket och åt mat tillsammans, med tända ljus och gnastrande brasa. Då hörde vi plötsligt
ett fruktansvärt buller! Bom, bom,  brak, krak, bulleri , krasch! Vi rusade upp från stolarna och ut i hallen.
Det var alldeles tyst. Mitt hjärta bankade. Fick en massa hemska fantasier. Typ: Har någon brutit sig in i husen
medan vi var på jobbet?
Varifrån kom ljudet?

 

Clas är modig och smög tyst upp för trappen till övervåningen. Jag smög efter. Ingen där. I ett av rummen
låg vår tjocka svarta katt och slickade sin päls. Han såg uttråkad ut. Det är vinter och kallt. Han avskyr det.
Han vill vara ute och jaga möss.
Efter ett tag gav vi upp. Vi såg inga spår efter något. Det har ju spökat i huset förr så varför inte? Vi åt klart och gick sen ut för att klä på oss. Dags att gå till Filmstudion.

 

Då upptäckte vi att Clas ena stora sko var borta. Vi letade. Överallt. Jag menar verkligen överallt. En sko kan väl inte bara gå omkring av sig själv? Vi fortsatte leta på övervåningen även om vi inte kunde förstå hur den skulle kunna ta sig dit. Hittade inget. Clas gav sig inte. Hämtade ficklampan. Och då. Till slut.
Såg vi den stora tunga skon ligga under vår dubbelsäng.
Väldigt mysko!
Det tyckte vår tjocka svarta katt också som gjorde oss sällskap, slickade nosen och tittade begrundande på skon. Med den där blicken som om det vore en fet kanin han just tagit livet av.

 

Och då räknade vi ut att det var han som ställt till med allt. Han hade lyckats släpa upp en
bautakänga uppför en brant och hög trappa och dra iväg med den över hallen, in i sovrummet och knuffat iväg den under vår säng. Och med en jäkla fart dessutom. Imponerande!
Han är trots allt bara en katt. Ingen hund.

 

Och det är i denna stund jag drar mig till minnes en fråga jag fick av en ung mamma på en av mina föreläsningar. Hon berättade om sin son, 3.5 år gammal, och ett bekymmer hon hade med honom.

” Han kan sitta helt snällt och fint och äta eller leka eller se på TV. Och så plötsligt får han världens ryck! Han sliter tag i någonting och kastar i golvet, eller skriker och hoppar omkring eller knuffar omkull lillebror. Det är som att han plötsligt bara ska förstöra. Och då hjälper det inte vad jag säger. Han bara skrattar. Vad gör jag?! ”

 Jag minns inte vad jag svarade henne. Men idag hade jag sagt så här:

” Han har nog helt enkelt tråkigt ibland. En del barn har så ofantligt mycket energi i sig.De är liksom födda till jägare precis som vår katt. De mår bäst när de får vara ute i solen, smyga omkring i buskarna och leta spänning. För sådana barn är det inte lätt med kalla vintrar. Tjocka kläder utomhus som hindrar rörelser. Sitta mycket inomhus.
Egentligen mer imponerande att de klarar av det än att de inte gör det.
Så nästa gång han får ett rus. Ta det inte så allvarligt. Han vill skapa lite spänning.
Få någonting att hända. Det är inte värre än så. Och i bästa fall kanske du kan hjälpa honom att hitta något som passar bättre än att slänga saker i golvet!”

 

När mina äldsta barn var små hade vi stövelhopp i källaren.
Vi hade en lång ganska smal källargång och där placerade vi våra stövlar på olika avstånd.
Stående och liggande. Och sen gällde det att hoppa över så många som möjligt.
Och bäst var att hoppa över Clas stora tunga svarta stövel med långt skaft. Stående allra sist i raden..

 Vi skrek och skrattade. Åh – det var kul!

 Så istället för att bli sur och irriterad på energiska barn ( eller på sig själv!) kan man stänga av TVn och
 hitta på nåt kul.
 Med stövlar eller skor till exempel… Vintern är lååång.