Bortskämda barn eller bortkomna föräldrar?
Har sett debatten på TV om bortskämda och curlade barn.
Mamman som servar sin dansande tonårsdotter med allt. Pappan som köpt en lägenhet åt sin vuxna dotter men åker dit varje dag och lagar mat, städar och tar hand om hennes tvätt.
Stackars barn, tänker jag. De blir behandlade som om de vore gravt utvecklingsstörda.
Min 21-årige son har Angelmans Syndrom vilket innebär svåra funktionshinder. Han kan inte prata, är skakig både grov och finmotoriskt och har ett förstånd som en två-åring. Hans assistenter tar hand om hans behov dygnet runt. Men han älskar att hjälpa till! Bäddar sin säng. Inte så snyggt – men i alla fall. Han vill! Dukar bordet. Dammsuger ibland och rör i matgrytorna. Hans förstånd räcker inte till att förstå hur man sorterar tvätt men han kan stoppa in den i maskinen och trycka på knappen. Ögonen lyser på honom när han lyckas. Trots allt finns det en hel del friska celler i honom och en viss slags mänsklig intelligens. Och det här underbara medfödda sinnelaget att vilja vara DELAKTIG i sociala sammanhang verkar vara helt och hållet oförstört hos honom.Det har fått näring och uppmuntran att blomma ut och växa och gör honom idag till en väldigt sympatisk och omtyckt kille.
För visst är det så att behovet och drivkraften att vara delaktig i allt som hör livet till är en medfödd rättighet om man inte är väldigt autistisk eller på andra sätt svårt skadad?
Att hantera och klara av både sånt som är roligt och sånt som är tråkigt liksom att klara av känslor av både glädje och olust är att ha fått den bästa biljetten till vuxenlivet. Om man som förälder berövar sina barn denna möjlighet har man både idiotförklarat och vingklippt dom. Med stor risk för att de aldrig någonsin ska kunna bygga upp varaktiga relationer privat eller i yrkeslivet. Eller bli särskilt omtyckta.
Men det är fel att prata om de bortskämda barnen. Istället kan vi ha fokus på bortkomna föräldrar, mesiga, medberoende och pinsamma. Föräldrar som behöver hjälp med att skilja på sina egna behov och på barnens behov. Nu har TV valt att visa väldigt extrema varianter av det här dilemmat. Jag tror att de allra flesta föräldrar åtminstone gör sitt allra bästa för att släppa taget om sina barn.
Och att många av oss brottas med frågor på en helt annan nivå än den vi ser i TV.
Bättre och mer läkande att lyfta sådant som många kan känna igen.
Vad gör man när ens tonårsdotter bryter ihop för att hon inte får den dyraste mobiltelefonen?
Hur hjälper man henne på bästa sätt att stå ut med orättvisor i världen och sin egen ilska?Hur möter man sin son när han försöker göra mig skyldig till att han inte kan gå ut på lördagkvällen för att han gjort slut på sina pengar? Hur tacklar jag mina egna känslor av inbillad snålhet när jag säger nej?
Det är underbart att kunna vara ett stöd för sina barn och hjälpa dem ut i livet. Det vill vi alla!
Om man har gott om pengar är det inte fel att använda dem till sina barn. Jag hade så gärna köpt en lägenhet till min studerande dotter i Stockholm. Men jag skulle lämnat henne fri att ta hand om både den och sig själv och inte tagit ifrån henne lyckan att misslyckas med matlagning den ena dan och fixa det alldeles utmärkt den andra.Precis som hon gör idag i sin lilla studentlya och som gör henne så levande, kreativ,växande och mänsklig!
Oberoende av om man har mycket pengar eller inte så kan man alltid vara ett bra stöd för sina barn!
Ett sätt att hjälpa sina barn är att ha förtroendet för dem att själva klara sig igenom motgångar och svårigheter. Ett annat sätt är att hjälpa dem att njuta av sina framgångar och känna sig nöjda med sig själva. Det tredje och kanske största av allt är att finnas där med sin famn och sin kärlek när de ska upptäcka och uthärda smärtan av att de faktiskt djupast och innerst inne alltid kommer att vara ensamma.
Tack för din blogg. Nu behöver jag inte sakna din bok längre. Det är som att få små vitamininjektioner när jag går vilse i föräldraskapet.
håller med.framförallt tycker jag att ditt svar om bortskämda svar bortkomna föräldrar hjälper mig i min situation.jag har en fråga:har två pojkar med diagnos och en kämpande dotter som inte har diagnos. hon kämpar ,sliter och bråkar för att få vår uppmärksamhet . vi tycker att hon får den,men eftersom hon kämpar och bråkar om det så får hon uppenbarligen inte det.har du upplevt detta?
Hej Patrik!
När vår son med utvecklingsstörning växte upp var han väldigt utåtagerande och tog stor plats. Hemma bodde då också hans ett år äldre syster och en syster 4 år yngre.När vi tittar på gamla filmer vi tog på barnen inser vi verkligen vilken oerhört stor påfrestning det var för de båda tjejerna att ha en bror som var så kaotisk.När vi levde mitt i det så försökte vi bara klara av det.
Utan att veta så mycket om hur vardagen ser ut för er familj så kan jag dela med mig av det som våra tjejer i efterhand uppskattat i vårt förhällningssätt:
- Vi delade på oss väldigt ofta. För det mesta gjorde jag något med flickorna och min man tog hand om sonen. När det var som allra svårast bodde vi på olika våningar i huset, åt frukost och kvällsmat på olika ställen. Det var trist ibland för vi längtade efter att få vara en familj och umgås tillsammans.Men det blev alltid mycket bättre när vi delade på oss.Flickorna kunde i lugn och ro få prata om sitt och bli lyssnade på.
- De fick tidigt nycklar till sina rum så dom kunde låsa in sig. Det var viktigt för dom att få ha sina grejer ifred, sina lekar och sina kompisar.
- Vi skaffade avlastning för sonen tidigt. Först en familj och sedan ett korttidsboende. Det var inte alltid lätt att lämna bort honom över en helg. Men både vi och flickorna fick slappna av och vara tillsammans i lugn och ro. Och vår son fick all den uppmärksamhet han behövde.
- Framförallt ha stor förståelse för att det är svårt som barn att hantera alla de känslor som kan uppstå av att ha syskon som inte är som andra. Vi hörde oss själva ofta säga till någon av flickorna:
Vi förstår att du är arg och ledsen. Det är inte så lätt för dig med en bror som är så speciell.
Att känna att de vuxna förstår mig är en stor del i att klara av jobbiga känslor.
Jag ska skriva lite mer om det i nästa inlägg!
Lycka Till!
