Herregud, Svordomar och småbarn !
Harry är 6 år och har börjat skolan. Mamma har redan förvarnat mig om att sonen påverkats av de stora pojkarna och att det plötsligt slinker ur ett och annat svärord.
– Vad säger man? Vad gör man? undrar hon.
Jag hinner fundera en hel del innan vi ska träffas. Det är det som är bra med att vara mormor. Man hinner tänka. Som småbarnsförälder eller föralldel även tonårsförälder så går allting väldigt snabbt. Plötsligt inträffar något nytt som man ska begripa, respondera på och ta ansvar för. Men nu hinner jag reflektera:
Nästan alla svordomar har något slags kristet innehåll. Fan och djävulen fanns i helvetet och var något man skulle vara rädd för och skrämmas för. Själv var jag som barn livrädd för att hamna i helvetet. Hellre då lite skenhelig…! Och Gud. Ja, han fanns ju överallt. Till och med på toaletten. Överallt skulle man skämmas för vad man gjorde och för den man var.
Och ”fuck you” är väl också ett kristet skrämselord. För allt som hade med sex att göra, kroppar och lustar var skamligt och fult.
Så kränker vi varandra än idag med dessa kristna skamord. Fan, djävlar, helvete och fuck-you är nu precis som på 50-talet gamla konservativa rester av ett samhälle där människan skulle tuktas och förmans till ett rent och sunt leverne.
Skillnaden då mot nu är att det inte längre är vuxna som hotar och kränker barn. Barn kränker varandra. Och de har antagligen ingen aning om varifrån dessa ord kommer eller vad de en gång betytt. De vuxna har antagligen inte heller någon aning. Det ligger i djup glömska.
Och precis som med så mycket annat får små och helt oskyldiga barn bli bärare av något som
vuxna en gång hittat på.
Det är dags att vi vuxna tar vårt ansvar för de här gamla kristna värderingarna och orden av gammalt hot och skrämsel!
Själv börjar jag på bussresan upp till Sandviken med Harry, 6, bredvid mig.
Djävlar, fan, säger han, när han inte får upp korken på vattenflaskan och tittar trilsket på mig.
Jag hjälper honom med flaskan och säger; De där orden du sa är ord man blir ledsen över att höra. Eller hur?
Harry nickar. Och så pratar vi en stund. Han berättar att han själv blir ledsen om någon skriker ett svärord åt honom. Men han säger också att ibland är det skönt att skrika något när man blir arg.
Okej, säger jag. Hos mormor är det så här: När man blir arg eller sur kan man säga, Attan också! eller Sjutton gubbar! Eller Järnspikar! Men man kan inte skrika fan, djävlar eller fuck-you. De orden gör andra människor ledsna.
Det är lätt att komma överens med en 6-åring. Han förstår. Och det är lätt för mig att göra tydliga spelregler för vad som gäller hemma hos oss. Sedan får mamma och pappa göra sina spelregler och skolan sina.
Då och då slinker det ut ett dåligt svärord från Harry när vi leker. Men när jag påminner honom vänligt är han välvillig att byta ord. Alla barn vill väl!
Mitt under en fotbollslek på gräsmattan gör Harry ett finurligt mål och utropar: ”Herregud.” Såg du va fint! Så stannar han upp och stirrar frågande på mig: Går det bra att säga ”Herregud” eller är det ett dåligt svärord?
Jag tänker efter. – Nej, det går bra, säger jag. Herregud, det går bra!
Hej!
Jag tycker att detta är väldigt intressant, både för att jag själv har en sexåring som börjat använda svärord, och för att jag är uppvuxen i en gammalkyrklig miljö där svärord hade likhetstecken med straff och helvetet (dock var det lika illa att säga fan, som herregud och attan, eller andra uttryck som användes som "substitut" för svärord).
Idag använder jag själv svärord ibland och har funderat mycket på detta (trots att jag inte är farmor ännu...).
Jag undrar varför du blir ledsen av att ditt barnbarn säger fan när han blir arg eller irriterad? Jag blir inte ledsen av dessa ord, även om jag inte tycker att de låter särskilt vackra.
Däremot blir jag ledsen om någon skriker "din djävul" åt mig. Men jag blir lika ledsen om någon, med samma raseri och tonfall, skriker "din gris". Jag blir ledsen över kränkningen - inte över orden.
Jag vet ju att det finns människor som blir ledsna över att bara höra dessa ord, tex kristna människor, men jag tror inte att "man" i allmänhet blir det. Jag tror att det finns en stark tradition att barn ska läras att inte svära, och att det är en kvarleva från den tid då kyrkan var en auktoritet i de flestas liv. Jag tycker att det är dags att göra upp med den traditionen. Jag vill hellre lära mina barn att det finns skäl att vara uppmärksam på språkbruket av anledningar som kan vara olika beroende på vem man är tillsammans med, istället för att vara kategorisk när det gäller just vissa ord.
Jag gillar att du säger "hos mormor är det så här" men ställer mig frågande till "De orden gör andra människor ledsna".
Vänliga Hälsningar
Lisa
hej mormor harrysson! fin blogg det här. har läst några inlägg ikväll. jag fastnade också lite i svordomarna. har själv kört principen att min dotter får säga alla ord. och så har jag förklarat att hemma går det bra, mamma svär ju också. men andra kan bli lessna och tycka att det låter illa så man får tänka sig för. och de regler dagis och skolan har, gäller där. jag tror det är bra om hon kan prova alla spännande och farliga ord hemma. sedan har även jag en gräns, och säger till när jag tycker att hon borde ha provat färdigt snart. /marika
Hej Lisa och Marika!
Tack för era fina kommentarer.
Jamenvisst är det egentligen inte orden som är det jobbiga - utam hur man säger det.
Kanske är det så att i takt med att barnen blir äldre blir det också lättare att förklara det här med tonfall och vad det är som gör att något blir en kränkning.
Jag gissar att man får vara uppmärksam och prova sig fram till hur man sätter gränser. Jag träffade en mamma som lät sitt barn "böta" av sina fickpengar varje gång hon sa en svordom. Och sånt hjälper ju inte alls. Vi vill ju inte att barnen ska bli bokstavstrogna och bara göra som vi säger. Utan att de ska tänka själva och förstå!
Roligt att ni följer min blogg!
vänligen Helena/
mormorharrysson
