Mormor Harrysson

För ett par dagar sedan blev jag påmind om hur bra det är att stänga av TVn ibland.
Om man har små och livliga barn till exempel. Eller stora livliga barn.
Eller rastlösa vuxna?

Clas kom hem från jobbet och visade mig sina nya fina stabila vinterskor.
Präktiga, varma saker - nästan som moderna  pjäxor. Han är lika stolt och glad över dom som
jag minns att barnen blev när de var små och hade fått nya stövlar.

Vi gick in i köket och åt mat tillsammans, med tända ljus och gnastrande brasa. Då hörde vi plötsligt
ett fruktansvärt buller! Bom, bom,  brak, krak, bulleri , krasch! Vi rusade upp från stolarna och ut i hallen.
Det var alldeles tyst. Mitt hjärta bankade. Fick en massa hemska fantasier. Typ: Har någon brutit sig in i husen
medan vi var på jobbet?
Varifrån kom ljudet?

Clas är modig och smög tyst upp för trappen till övervåningen. Jag smög efter. Ingen där. I ett av rummen
låg vår tjocka svarta katt och slickade sin päls. Han såg uttråkad ut. Det är vinter och kallt. Han avskyr det.
Han vill vara ute och jaga möss.
Efter ett tag gav vi upp. Vi såg inga spår efter något. Det har ju spökat i huset förr så varför inte? Vi åt klart och gick sen ut för att klä på oss. Dags att gå till Filmstudion.

Då upptäckte vi att Clas ena stora sko var borta. Vi letade. Överallt. Jag menar verkligen överallt. En sko kan väl inte bara gå omkring av sig själv? Vi fortsatte leta på övervåningen även om vi inte kunde förstå hur den skulle kunna ta sig dit. Hittade inget. Clas gav sig inte. Hämtade ficklampan. Och då. Till slut.
Såg vi den stora tunga skon ligga under vår dubbelsäng.
Väldigt mysko!
Det tyckte vår tjocka svarta katt också som gjorde oss sällskap, slickade nosen och tittade begrundande på skon. Med den där blicken som om det vore en fet kanin han just tagit livet av.

Och då räknade vi ut att det var han som ställt till med allt. Han hade lyckats släpa upp en
bautakänga uppför en brant och hög trappa och dra iväg med den över hallen, in i sovrummet och knuffat iväg den under vår säng. Och med en jäkla fart dessutom. Imponerande!
Han är trots allt bara en katt. Ingen hund.

Och det är i denna stund jag drar mig till minnes en fråga jag fick av en ung mamma på en av mina föreläsningar. Hon berättade om sin son, 3.5 år gammal, och ett bekymmer hon hade med honom.

” Han kan sitta helt snällt och fint och äta eller leka eller se på TV. Och så plötsligt får han världens ryck! Han sliter tag i någonting och kastar i golvet, eller skriker och hoppar omkring eller knuffar omkull lillebror. Det är som att han plötsligt bara ska förstöra. Och då hjälper det inte vad jag säger. Han bara skrattar. Vad gör jag?! ”

 Jag minns inte vad jag svarade henne. Men idag hade jag sagt så här:

” Han har nog helt enkelt tråkigt ibland. En del barn har så ofantligt mycket energi i sig.De är liksom födda till jägare precis som vår katt. De mår bäst när de får vara ute i solen, smyga omkring i buskarna och leta spänning. För sådana barn är det inte lätt med kalla vintrar. Tjocka kläder utomhus som hindrar rörelser. Sitta mycket inomhus.
Egentligen mer imponerande att de klarar av det än att de inte gör det.
Så nästa gång han får ett rus. Ta det inte så allvarligt. Han vill skapa lite spänning.
Få någonting att hända. Det är inte värre än så. Och i bästa fall kanske du kan hjälpa honom att hitta något som passar bättre än att slänga saker i golvet!”

När mina äldsta barn var små hade vi stövelhopp i källaren.
Vi hade en lång ganska smal källargång och där placerade vi våra stövlar på olika avstånd.
Stående och liggande. Och sen gällde det att hoppa över så många som möjligt.
Och bäst var att hoppa över Clas stora tunga svarta stövel med långt skaft. Stående allra sist i raden..

 Vi skrek och skrattade. Åh – det var kul!

 Så istället för att bli sur och irriterad på energiska barn ( eller på sig själv!) kan man stänga av TVn och
 hitta på nåt kul.
 Med stövlar eller skor till exempel… Vintern är lååång.