Frukost med passion, ägg och kaffe!

I andra halvan av mitt vuxna liv har jag alltid hedrat Frukosten.
Nästintill passionerat eller maniskt om man nu så vill.
Jag har helst klivit upp först av alla medan huset fortfarande är stilla och tyst.Jag har tänt ljus,
kokat ägg och kaffe, plockat fram färskt bröd, ost, grönsaker, kaviar och skinka. Smugit ut i
sommarljus såväl som vintermörker och hämtat in tidningen.
Njutit av ensamheten en stund innan barnen vaknat.

 
Ibland har min man varit uppe samtidigt och lågmält tänt en brasa i kaminen,
fixat kaffet istället för mig, eller gett mat till katten.
Vi har haft en tyst överenskommelse:

 
Varje morgon barnen kliver upp ska de känna att just den här dagen är värdefull.
Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar.
Det ska dofta kärlek och omsorg och smaka hopp och tillit.

 

Radio och TV är avstängda.(Vilket brutalt sätt att möta en ny dag på att höra nyheterna!)
Även om sen hela dagen är full av kaos, stress, svårigheter, otillräcklighet och tvivel –
så ska i alla fall morgonen vara den där varma fasta punkten varifrån vi kliver ut i livet.

 

 Och det har funkat! Inte minst när barnen var tonåringar och man kan få för sig att de klarar sig själva.
Inte minst då har de tacksamt smugit ned till köket och stirrat in i lågan från stearinljuset, tuggat sakta på
en smörgås och väntat på vakenheten.
Vi har undvikit höga ljud, gräl, prat som tar oss bort från köket, mobilen och stora viktiga beslut. Alla ska
kunna lämna huset med någon slags frid i kroppen.

 

 Jag vet att det kan låta präktigt. Men jag önskar verkligen att jag förstått betydelsen av en lugn och
kärleksfull frukost även i den första delen av mitt vuxna liv.Mitt äldsta barn fick en mer hänsynslös och
 lutheransk start på morgonen. Säkerligen började jag tjata på honom redan vid sängkanten. Och kanske skrek jag så väggarna skakade:
- Frukosten är klaar!!
Det var innan jag på djupet reflekterat över min egen barndom och våra frukostar.
Hur kändes det för mig?

 

 När jag blev tonåring arbetade mina föräldrar som allra mest, försvann tidigt på morgonen och kom hem sent. Det var 60-tal och vi hade just flyttat till en betongförort i Stockholm. Jag vaknade oftast till ett tomt kök och stirrade in i kylskåpet på en ostbit och en välklämd kaviartub. Det var inte det att det saknades mat. Men det var ensamt och kallt. Jag minns att jag frös inifrån och ut. Det som redan var mörkt i mitt sinne blev mörkare. Jag kände mig ledsen och övergiven och arg. Och med de känslorna inom mig gick jag till skolan. Full av olust och motvilja till allt.

Jag gissar att många barn kan ha det så här idag. De kommer till skolan och är arga på alla vuxna innan någonting egentligen har hänt.

 

 Det var när jag verkligen mindes det här i hela min kropp och själ som jag bestämde mig:
Hädanefter ska alla våra frukostar vara mitt bidrag att ge barnen lust och glädje att vakna till en ny dag.
Lust och glädje att orka och vilja gå iväg ,både till sådant som är roligt och sånt som är tråkigt.
En lugn och fin början för att starta igång alla de där ljusa och förnöjsamma cellerna i kroppen!
För det mörka inom oss människor tycks ändå leva på av sig själv helt utan vår påverkan…..

 

Nu är det för det mesta bara vi föräldrar i huset. Men jag går fortfarande upp först, tassar ner i köket,
kokar ägg och kaffe, tänder ljus och hämtar tidningen.
En kort stund i ensamhet är ljuvlig. Innan vi möts i en passionerad frukost för två!


Dagen kan börja…..det finns fortfarande hopp om livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Andrea

Woaoh Helena!

Jag blir rörd...

Underbart!

Kram till dig!

2010-11-06 @ 11:24:10
Postat av: Smsa Låna

Grym design du har på din sida. Har du gjort den själv? Riktigt snyggt i alla fall!

2011-07-20 @ 04:33:24
URL: http://smsalåna.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0