När allt blir som vanligt igen...
När slutar man oroa sig för sina barn? Och när blir allting som vanligt igen?
Själv började jag när dom låg i magen. Tänk om något går fel?
Tänk om den inte kommer ut? Om den plötsligt blir alldeles stilla i magen?
Sen började nästa oro. Andas hon? Får hon tillräckligt med mat? Tänk om hon sätter i halsen!
Vad skönt det ska bli när hon kan gå själv. Men tänk om hon går iväg alldeles för långt när jag inte ser?
Alla bilar. Alla farligheter.
Men det ska bli skönt när hon blivit så stor att hon kan ta sig själv till skolan och till sina kompisar!
Fast tänk om det händer något? Hon cyklar omkull, eller en fartdåre kör mot rött ljus, eller hon går vilse.
Eller blir retad och ensam.
Det ska bli skönt när hon börjar gymnasiet! Då är den jobbigaste tonårstiden över.Men då träffar hon killar.
Tänk om hon blir med barn? Härligt när hon fått sitt körkort så man slipper skjutsa! Men. Herregud. Det är ju hur hemskt som helst. Halka. Mörker. Parkeringsböter!
Det ska faktiskt bli otroligt skönt när hon flyttat hemifrån. Äntligen kan jag ägna mig åt mig själv och mina egna intressen! Avslappnat. Enkelt. Men hur ska det gå? Kommer hon att klara sin utbildning? Få jobb?
Försörja sig själv? Klara av allt ansvar? Och det blir ju så tomt och tyst här hemma. Ödsligt.
Igår kom yngsta barnet hem och hälsade på för en vecka. Och allt blev som vanligt igen.Skorna huller om
buller i hallen. Kappan som ramlat ner från kroken. Lite smulor och urdruckna kaffekoppar, strumpor i soffan
och musik i hela huset. Och jag ler! Och undrar; Hur ska det här gå? När blir hon vuxen?
Man slutar aldrig oroa sig. Oron följer med barnet ut ur magen som en sån där klisterremsa man får på sitt flygbagage. Den här remsan kan man helt enkelt inte ta bort.
Därför har jag bestämt mig för att helt enkelt ignorera den. Inte bli så hysterisk över att den finns.
Man oroar sig. Det är inte så himla farligt.
Ingen idé att göra så stort väsen av det!
Känner igen mig....Allt har sin tid och plötsligt är man i nästa skede. Försöker hålla tillbaka oron och alla tankar...Tack Helena!
Ah, som valigt så kloka ord från en så klok kvinna
Hej, Helena!
Ja, så är det. Vad tjänar det till att oroa sig?
Jag har slutat oroa mig för mina barn. De har sina liv. Men, nu börjar jag oroa mig för barnbarnen istället. Jag försöker slå ifrån mig, men då jag ser att mina barn ibland inte har tid med dem blir jag bekymrad. Barn behöver tid och var ska stressade småbarnsföräldrar få den ifrån? Önskar att jag bodde närmare, så att jag kunde finnas till hands då det kör ihop sig. Förr i världen fanns alltid mor-och farföräldrar nära. De hade tid och kunde prata rätt och fel, ont och gott. Filosofiska tankar. När hinner barn få delta i det då dagisgrupperna är stora och föräldrarna trötta efter en arbetsdag?
Hälsningar
Lena
