Buffelskinn och en egen liten vrå åt alla!

Ikväll har jag föreläst för unga föräldrar på ett dagis. Eller Förskola heter det ju. Jag kanske ändrar mig en dag. Men just nu tycker jag fortfarande dagis låter trivsammare....

När jag ser föräldrarnas ögon, generade skratt och igenkännande grimaser blir jag förälskad i allihop. Jag vill åka hem till dom och gå där och krama dom. Speciellt alla stunder när de själva blir som tre år och lessna och frustrerade. Jag vet ju precis hur det kan kännas. Eller som min vuxna dotter Lina säger: Jag skulle vilja ha nån klok vuxen som hoppar fram ur garderoben då och och då och tröstar mig när det blir fel och  apploderar och ger beröm alla gånger man lyckas väldigt bra med barnen!

Häromdagen mötte jag en ledsen mamma. Personalen på förskolan hade alltför många gånger klagat över hennes son, 5år, för att han gav sig på de andra barnen. Hon undrade förtvivlat: Vad är det som är fel?
Jag fick förmånen att träffa hennes lille son för att se vad jag kunde se. En fin liten kille med strålande pepparkornsögon. Han gick raka vägen fram och hämtade kritor och målade. Han målade och målade och målade. Ibland pratade vi men jag såg att han helst ville vara ifred. - Han vill vara ifred ibland, sa jag till mamman som förstod. För hon är en klok mamma.

Vilka vuxna människor orkar umgås med 20 - 30 andra indvider tätt inpå sig hela dagarna utan möjlighet att kunna dra sig undan? En del orkar. Men en del gör det inte. Vi har olika kapacitet och intresse för sociala samspel.

Några dagar senare berättade mamman: I eftermiddag när jag kom för att hämta sonen så ville personalen visa mig någonting. Dom såg glada ut. Vi gick iväg till ett litet skyddat förråd på förskolan och därinne satt min son och sydde och såg lycklig ut! Han hade själv kunnat berätta för personalen att han ville vara ifred och dom hade bejakat det!

Kloka kloka barn! Inga barn slåss för att de är elaka. Dom vill berätta någonting om sina behov. Det är så det är.
Och vi som är vuxna behöver lyssna!

Min äldste son är uppvuxen i kollektiv. Snacka om att ha pressen på sig att ständigt vara i socialt samspel med andra! Men han var listig. När han inte orkade och ville dra sig undan , gick han helt enkelt iväg och sa lite nonchalant: - Jag måste gå och sy på mitt buffelskinn.
Vi bad aldrig att få se det där buffelskinnet och det är nog en av de få saker jag nu i efterhand tyckte jag gjorde bra med honom....

Visst behöver vi alla ett buffelskinn då och då??!!




Kommentarer
Postat av: Ingrid

Så det är ett normalt beteende. Jag har spenderat stor del av min skolgång frivilligt inlåst på toaletter. Det har varit det ända stället man fått vara ifred. Då är jag nog inte folkskygg då=)

2010-10-20 @ 20:23:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0