Mormor Harrysson

 Jag har just varit med en vän på SPA och simmat och duschat och legat naken i varma pooler och viftat med tårna. Vi har det som tradition en gång om året och det är så bra för då kan vi kolla hur gamla vi blivit!
När man var liten mätte man sig med ryggarna mot dörrposten för att se hur mycket man växt.
Men nu mäter vi alla magar, alla små skavanker, gråa hårstrån, rynkor och nageltrång. Det är baksidan med åldrandet. Att kroppen så tydligt vissnar ihop för varje år.

 

Ja, sen finns det fler känningsmärken av att bli gammal. Ingen av oss kommer ihåg namn på personer eller platser, vi säger samma saker om igen för vi glömmer lättare bort det vi redan sagt, vi kollar vem av oss som
ser sämst på långt håll utan glasögon och konstaterar samtidigt att jag fortfarande hör lite bättre än hon och vi går vilse i korridorerna.

 

Låter det som en dyster galleria och en beskrivning av ett långsamt förfall rakt ned mot livets slutskede och död?

 Eller kan man säga att det är en magisk resa från oväsen och glam i den yttre världen till att upptäcka den tysta och storslagna inre världen?

 

Vi har flera fantastiska Gullregnsträd i vår trädgård. Om vi är riktigt uppmärksamma och närvarande hinner vi se när de spricker ut och njuta några dagar av en praktfullt guldskimrande utesalong. Sen tar det bara slut. Färgen mattas av och allteftersom står träden ensamma kvar med sina hemligheter. Det går väldigt fort. Väldigt fort.
Så mycket förberedelser. Så många dagar av växande knoppar, surrande bin, sol och regn och väntan. Och sen. Pang. Så är det över.

 

Ja, så kan man tro. Men när man själv har kommit dit i sin resa att färgen börjar mattas av så upptäcker man något helt nytt! Det finns en inre värld. Om den inte givit sig tillkänna förr så gör den det när den inte längre bländas av allt stohej i utomhustrafiken.
Jag behöver inte väsnas så mycket själv heller för att tala om att jag finns och behöver uppmärksammas. Och. Bäst av allt….. när jag inte längre måste yra omkring så mycket och bevisa hur duktig jag är och visa vad jag tycker och tänker och anser om andra och vara ängslig för att göra fel och inte duga. Det är då det händer.

 

Plötsligt känner jag mig lite friare och anar att den känslan bara kan växa och växa och växa.
Jag kan simma omkring naken i världen också. Utan skyddskläder. Vara precis som den jag är. Som när man var ett litet barn och spärrade upp sina ögon och vågade se och agera i världen utan rädsla.

 

När jag sitter på långfärdsbussen hem till Sandviken ringer mobiltelefonerna ungefär var femte minut. Olika signaler. En människa framför mig pratar i telefon oavbrutet liksom en person bredvid mig och en bakom mig. Och allt strömmar in i mina ännu så länge hörande öron. Jag får berättat om fyllefester och svartsjukedramer, om parkeringsböter och dumma poliser och sjukdomar och kompisar som sviker och skor som skaver. Intima detaljer som jag inte ens vågar skriva om i min blogg. Sånt jag inte vill veta och sånt jag inte vill höra. Oväsen.

 

 

Och då är det fantastiskt skönt att vara gammal nog. När halva resan gått vände jag på huvudet och sa leénde och bestämt men utan sarkasm och vässad tunga:
 ” Det skulle vara skönt om du var tyst en stund.”

 

Så enkelt. Och så effektfullt. Så utan strid. Utan konstigheter.
 Hon slutade prata. Jag hoppas hon inte skämdes. Det såg inte ut så. Kanske bara förstod.
Och sista delen av resan blev riktigt skön. Jag hörde mina egna tankar. Kände min välbadade och avslappnade kropp. Och jag skämdes inte heller.

 

Min Spavän är några år äldre än mig och har hunnit längre. Hon vågar säga att maten inte är god utan att låta gnällig och hon vågar resa jorden runt utan att oroa sig för att inte komma hem igen.

 

Men jag har åtminstone börjat ana att det finns en tid av inre frihet. Av inre ro.
En tid där man kan säga nej och där man kan säga ja och sätta gränser för vad man vill göra och vad man vill ha. En tid där man inte är uppfylld av att tillfredställa andras behov eller sina egna behov av andra.

 

Och jag minns en fest för en nyfylld 85-årig man. Rummet var fullt av barn och barnbarn och barnbarnsbarn och mat och kaffe och vin och blommor. Och det hölls tal och sjöngs sånger och berättades roliga minnen, skratt och skoj. Och mannen satt och log hela tiden och såg lycklig ut. Plötsligt vände sig hans fru till honom och ropade förvånat nära hans öra:
”Men du har ju inte hörapparaten på dig! Du har ju inte hört ett skvatt. Ska jag hämta den?”

 Men mannen skakade på huvudet och fortsatte le:
” Nej. Jag vill inte ha den. Jag hör vad jag vill höra.”