Mormor Harrysson

Hur är det med mitt tålamod och min förmåga att läsa av små barn? Två killar, högt tempo, konflikter, hemlängtan… Jisses.  Med stor spänning hade jag sett fram emot att ta hand om två av mina barnbarn, kusinerna Sigge 5år och Hampus 4 år en hel vecka. Utan mamma och pappa. Jag som har skrivit böcker och har så många tankar om vuxna och barn och tycker att jag lärt mig så mycket Hjälp! Tänk om jag inte fixar det?

För det är lätt att ha åsikter om hur föräldrar ska vara med sina barn. Det är en annan sak att ständigt stå mitt uppe i det!

 Jag gick igenom mina föräldraerfarenheter och planerade noga. Väldigt noga!

En stor skillnad i mina tankar nu mot när jag var mamma var:

Jag utgick ifrån mig själv. Jag vet att om jag ska behålla min glädje och vara ett bra Kärleksankare måste jag utgå från vad jag själv mår bäst av.  Det skulle jag tänkt mer på när jag var mamma också. Men glad är jag att jag har den erfarenheten idag.

Då hade jag kanske sagt: Sätt barnens behov i första hand.

Idag säger jag: Om du ska möta barnens behov behöver du först ha koll på dina egna.

Frysen var full av: Hamburgare, korv, kyckling, glasspinnar och broccoli. Det måste vara enkelt.
Barn äter oftast lite och ofta. Eller som Sigge: Mycket och ofta!


Jag hade bäddat i varsitt rum och visade in dem som värsta hotellportieren. Dom checkade in. En aning besvikna att inte få dela rum.Men därom är jag tvärsäker. Efter en hel dags social gemenskap är det bra och lugnast med en egen kupé. Om man nu är lyckligt lottad att kunna erbjudas  det.
Jag förklarade vänligt men bestämt att nu är det jag som bestämmer hela veckan.
De nickade och såg lättade ut att inte behöva ta fullt ansvar över sig själva.

 

Bästa Muminfilmer låg på plats under Dvdn. Vi har en underbar trädgård som alla barnfamiljer
skulle älska.  Omväxlande, väl inhägnad, insynskyddad  och full av hallon, vinbär och smultron.
Dessutom hade vi förberett med olika enkla lekstationer.

Utomhus:

!. Hängmattan.

2. Höjdhopp och kullerbyttamadrass

3. Stor härlig upplåsbar pool (extra pris på ICAMAXI – väl värd varenda krona!)

4. Hemliga klubben i skogsdungen

5. Fotboll

Inomhus:

1.       Rit och målarbord

2.       Trätågbana

3.       Lego

4.       Muminfilmer

Blev omedelbart påmind om betydelsen av Ögonkontakt. Kroppskontakt. Utan det pratar man med fåglarna. Berättade för båda att ute får man springa, hoppa, studsa, skrika, plaska, rulla och vara vild och galen.
Men inte slå eller sparka på varandra.
Inne får man gå, prata, sitta, sjunga, dansa, och leka lugna lekar.

Var orolig att jag skulle låta som en sträng och förmanande gammal tant. Usch och fy!  Men tonårsdotter Nelly bedyrade att jag lät lugn, vänlig och tydlig.

Jag trodde henne. Gamla sura tanter är sura för att dom sagt JA till att ta hand om barnbarnen fast dom egentligen vill säga NEJ. Jag vet precis hur det känns och hur man låter.

Men jag hade verkligen tänkt igenom det. Barnbarnen bor långt bort och vi ses inte så ofta.

De här barnen är så stora att de klär sig själva, äter själva och sover på nätterna.
Då kan jag njuta en vecka med dem. Jag ville verkligen. Och var mån om att behålla mitt JA hela veckan.

Det finns säkert mor och farmödrar som klarar små treåringar som fortfarande kladdar med maten och behöver hjälp med allt. Heder åt dem! Men jag gör det inte. Alla år med ett handikappat barn som aldrig sov på nätterna har satt sina spår. Nej, det vill jag inte mer.

 Och man ska lyssna till sig själv har jag lärt mig. Självinsikt…

 

Och hur gick det? Det gick så bra som jag tänkt. Eller bättre!
Inte för att jag var en lysande pedagog eller gjorde något särskilt. Utan för att jag lyckades
behålla det där JA inuti mig och uppleva  veckan utifrån vad som var bekvämt och bra för mig
så  vi alla verkligen kunde ha det bra. 

Ingen uppoffring alltså. (Hemska tanke!)

Ren glädje!
Och barn känner omedelbart om det finns en äkta glädje i vuxna människor över att de finns till här i världen.
Då blir de själva glädjefulla och tillmötesgående.

En del små knep och goda kunskaper var dock användbara:

Korta tydliga svar:

” Får vi en glass nu? ”  ….   ”Nej.”

”Kan vi bada nu?” ….  ”Ja.”

Hjälpa barn med gränser:

Jag höll mig alltid nära. Ibland rök dom ihop och blev osams om något.
Jag lät de lösa det själva så ofta som möjligt. Och blev som jag blivit tidigare fascinerad över
trygga barns förmåga att vilja komma överens.  Men ibland ryckte jag in. Om någon av de
blev för våldsam eller om en av dem såg till att hela tiden få favörer.
Dock inga långa resonemang. Det räckte med:

”Ge den till Sigge nu. Du har haft den länge.”

Stopp är ett bra ord:

Jag älskar det ordet och det hjälpte mig att inte hamna i NEJ INTE MEN- träsket.

Och jag blev ständigt påmind om barns medfödda tolerans för orättvisor om vi ger dem chansen.

” Hampus fick mer saft än jag”

” Ja, så kan det bli.”

”Jasså”.

 

Positiv Upprepning:

Barn är till hundra procent  förprogrammerade och inställda på att vara sina föräldrar eller vårdnadshavare till lags. På gott och ont. Det goda är att barn alltid vill försöka sitt bästa och behöver tolerant hjälp med upprepning.

” Hallå, Hampus! Nu är du inomhus. Ifall du vill springa och skrika högt får du göra det ute i trädgården!”

” Ja, just det. Jag glömde…”

 

Det är inte farligt att vänta:

Riktigt små barn kan inte vänta. Omedelbar behovstillfredsställelse. Mat NU! Skrik! Bada NU!

Men en fyraåring kan. Trots det kan det där beteendet hänga kvar. Röstläget och intensiteten och kroppspråket och ivern: ” Vi vill ha mat NU ! Tv NU! Glass NU! Bada NU! Lek med oss NU!

Och det är fruktansvärt lätt att hamna i fällan och försöka tillfredsställa dem med en gång eller själv bli som en treåring och irriterat skrika tillbaks: Men nu får ni faktiskt lugna ner er!

Jag var på väg flera gånger. Men påminde mig om att barn kan vänta. Och det funkar allra bäst att säga det i ett normalt röstläge som om jag faktiskt tror på att de kan det och litar på att de förstår vad jag säger:
” Ni får vänta. Och det går bra.”

Slösandet av positiv uppmuntran:

Åh, dessa fantastiska leenden och uppsträckta ryggar på små människor när de får höra att
de lyckats. ” Jag kan något. Jag är något värt.” Vi vet ju alla hur det känns.
Det är verkligen en neverendingstory.

Men se upp se,  upp för jämförandet…!

” Va, fint du dukade på bordet, Hampus!”

” Ja, så fint gjorde inte Sigge va?”

”Jo, han dukar också fint. Men nu var det du som gjorde det! Hipp hipp..”

 

Jag kände mig som ett Kärleksankare som behövde finnas där hel tiden med små utrop, tillrop, glädjerop och glasspinnar. Närvaro is the key.  Och fick god bekräftelse på att så är fallet.

” Vi vill gå till lekplatsen. Och vi vill att DU ska följa med. Annars finns det ju ingen som kan säga STOPP om vi blir osams..!”

Gyllene Bonus from above:

Soligt och varmt nästan varje dag!

Min man och barnens bonus fixade behaglig temperatur på  vattnet  i poolen och röjde sly i skogsdungen till hemliga klubben och lagade Dvd´n när den krånglade.

Nelly och pojkvännen Mathias  avgudades av barnbarnen för att de båda har en naturlig förmåga att prata och leka med barn som jämställda medmänniskor. Och de tog lättsamt över ankarrollen när jag behövde vila.

 

Mina avslutande reflektioner:

Vilken intensiv tid att leva med små  barn!
Jag har tidigare bott helt kollektivt med små barn ( alla delade på allt)
och halvt kollektivt ( var och en hade egna boenden men vi  hjälpte varandra med det mesta)
 och bott som kärnfamilj  med små barn( eget hus där vi  klarade allting själv)

Om jag skulle föredra något som bästa lösningen med det jag vet idag?

Helt klart: Halvt Kollektivt!

Så himla bra för alla småbarnsfamiljer att ha ett helt koppel av goda vänner eller släktingar runt sig som kan ta hand om barnen när man behöver sticka och köpa en liter mjölk eller hänga upp tvätten. Ett helt koppel av vänner som kan hjälpa till att fixa mat, laga bilen, måla huset eller bara finnas där när man behöver skratta ut eller gråta ut. Föräldrar som får återhämta sig blir bättre föräldrar.

Tillsammans. Jag tror på det!

Jag hade två trygga barn till trygga föräldrar som medvetet kan skapa ett bra liv för sina barn
och ta hjälp av sina egna föräldrar. Men det finns otrygga barn till otrygga föräldrar och vilka odds har dom?
Där behöver vi nu mer än någonsin värna om ett samhälle som hjälper till att skapa det nätverk dessa föräldrar är oförmögna att göra själva.

Hjälpas åt. Jag tror på det!


Och till mig själv har jag lovat:

Säg aldrig JA till något om du inte säger JA med hela ditt hjärta !

Då kan det bara bli bra.

Och därför säger jag nu helt och fullt JA till att jag börjar bli gammal och har en livsperiod framför mig där jag faktiskt kan tänka väldigt mycket bara på mig själv. Måla klart tånaglarna. Läsa färdigt tidningen och lösa korsordet. Avsluta samtalen med min man och alla andra jag pratar med.

Sitta och glo.

Jag älskar mina barn och barnbarn och jag vill gärna ta hand om dem:

Men bara när jag har tid och lust och orkar slösa med min kärlek!