Gör det med en gång!

 

Jag står framför hyllan med leksaker på Ica. Ska egentligen handla köttfärs men får syn på såpbubblor. En stor praktisk dunk att fylla på med och två små att hålla i handen.
Jag ser bubblorna framför mig segla iväg i solsken och vårdropp. Och tänker.
Hm. En sån vill jag köpa till småpojkarna. Och jag ska ju till Stockholm fram och tillbaka imorgon.
Det skulle ju gå kanske. Om jag och mamma Lina möttes på centralen innan hon ska till sitt jobb.
Men äsch. Så mycket krångel och besvär bara för en dunk med såpbubblor. Och så ska jag ju släpa den på tåget också.
Äh. Det får vara. Jag köper köttfärs och promenerar hem.

 


Den här veckan har bokstavligen kastat omkull så mycket. Jordbävningen, kärnkraften, kriget.
Man får sig en inre smäll och vaknar upp. Och så ser man alla dessa oerhört sympatiska Japaner som lever mitt uppe i allt det här utan att kunna göra något annat än att ta en dag i taget. Hur klarar dom det?
Kanske för att de lever så medvetna om faror hela tiden?
För är det inte så att livet alltid är väldigt sårbart och ömtåligt? Och allt detta som händer nu påminner oss om att det är så det faktiskt är. Farligt.
Och egentligen är det väl så för oss alla hela tiden?
Alldeles nära mig själv hände samma vecka en fruktansvärd olycka med ett barn på en förskola.
Så mycket outhärdlig sorg och förtvivlan för så många när det som inte fick hända hände.

 


 Vi vet alla innerst inne att vad som helst kan hända när som helst.
Ibland när jag går och lägger mig kommer det krypande. De där första små tankarna.
Undrar hur det ska gå för son två? Tänk om helikoptern störtar när de åker imorgon?
Undrar hur det ska gå för äldsta dottern? Tänk om hon inte orkar både jobb och små barn?
Undrar om dotter två är ute ikväll och ensam på tunnelbanan? Tänk om någon gör henne illa på väg hem inatt? Undrar om yngsta dottern äter ordentligt där långt borta i München?
Tänk om hon blir sjuk så långt från oss?
Undrar om son tre som har ett funktionshinder har lärt sig tugga ordentligt?
Tänk om han sätter i halsen och kvävs?
Tänk om…. tänk om…. Tänk om….

 

 
Till slut är jag klarvaken och vill bara dö av oro. Önskar att det kom en gammal klok gumma och satte sig på sängkanten och gav mig te med mjölk och honung och sjöng en godnattvisa: " O ajajajaj buff… och sa att såja, såja det reder sig.
Kryper nära min man istället och är tacksam över att jag inte är ensam.
Men innerst inne vet jag att ingen i hela världen kan lova mig eller ge mig garantier för att ingenting av det jag oroar mig för ska ske. Inte han heller.

 

 
Idag skiner solen och det är gränslöst vackert. Och jag blir för ett ögonblick fylld av den där känslan att det är det här ögonblicket jag ska glädja mig åt och ingenting annat.
Jag letar som en tok efter mitt gamla märke från 70-talet. ” Nej, Tack till Atomkraft”!
Tyvärr hittar jag det inte men jag skrattar och ler inom mig när jag minns mitt och alla andras
envisa och energifyllda arbete för att förhindra något vi förstod kunde bli så fel.

Undrar vad alla de människorna gör idag?
Kanske gör dom som jag.

 

 

Jag går tillbaka till Ica. Saxar mellan vattenpölarna och fyller mina lungor med den friska sköna luften. Tvekar mellan blått, gult eller rött. Det får bli rött.
Jag köper dunken med såpbubblor och planerar för hur jag ska möta mamma Lina imorgon.
För det är inte ett dugg krångligt. Ingenting är krångligt. När man gör det med en gång.
Det är nu det är vår. Det är nu pojkarna vill blåsa såpbubblor.
För ingen av oss vet något om imorgon.

 

Och innan jag lägger mig ikväll ska jag göra en lista över sådant jag gärna vill göra men har skjutit upp för att jag tycker är för besvärligt.
Och om jag tvekar ska jag tänka på Japanerna.
För min skull gör jag det. Men också för deras.

 

 

 


Kommentarer
Postat av: 6

mera blogg!!!

2011-04-03 @ 19:14:13
Postat av: Åsa Sjöström

Oj, Helena vad jag kände igen mig i det du skrev. All den där onödiga oron man har för dom man älskar så innerligt mycket, jag mår bäst när jag har alla runt omkring mig : ) Man blir påmind om att livet är skört ibland, man ska leva i nuet men det är så svårt! Vill även säga att din blogg är intressant och rolig att läsa! kram Åsa Sjöström

2011-04-04 @ 20:44:06
Postat av: Pernilla

Vilken härlig blogg, inspirerande och mycket intressant läsning! Behövs inga bilder (som i så många andra bloggar) utan din text är målande och jag får bilder framför mig.

2011-05-31 @ 09:30:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0